Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Johan Peter Molin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Hvarföre icke då äfven hatt? – har man frågat. Men den ädla
värdighet, som utmärker figuren, den ungdomliga kraft, som kännetecknar
den ljuse konungen, har med rätta gjort stöden folkkär
och skall alltid för folkmedvetandet förknippa hjältekonungen, den
»skägglöse dunderguden som icke kunde vika», med de drag Molins
mäjsel förlänat honom.
År 1866, samma år, som Molin segrade i täflingen om Karl
XII:s-stoden, skulle i Stockholm anordnas en skandinavisk industriutställning.
Till medelpunkt i den byggnad, som restes för detta
syfte, beställde man hos Molin en gipsprydnad, och i all hast skapade
han en Fontän, i hvilken han med begagnande af ett ämne
ur folksagan: Necken, som spelar för Ägir och hans döttrar, framställt
en präktig följd af grupper omkring en vacker midtpunkt.
»Med konstnärlig takt – säger Estlander – har mästaren valt
rococco-periodens bildningssätt såsom det mest utvecklade i anordning
af fontäner och såsom det hvilket bäst harmonierade med en
industriutställnings bric-à-brac-väsende.»
Detta konstverk, som så att säga måst improviseras, väckte
dock den största hänförelse hos utställningsbesökande. Huruvida
denna hänförelse fann sitt lämpligaste uttryck, då man beslöt att
genom subskription anskaffa medel för arbetets bevarande i bronz
å någon offentlig plats i hufvudstaden – må lemnas därhän. Visst
är att, sedan fontänen – som i parentes sagdt sällan spelar –
kommit pä sin plats i Kungsträdgården gör den på sitt låga underlag,
med sin för öfrigt vackert cirklade midtelpelare under snäckskålen
icke den monumentala verkan, som man önskar finna hos
ett konstverk af detta slag. Dess förtjusande enskildheter kunna
dock icke undgå att väcka beundran, liksom själfva idén: flodguden
spelande för hafvets döttrar, som med förtjusning lyssna
till hans toner, är högst tilltalande.
I synnerhet är »Necken, den unge», där han sitter halft
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
