Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Herman Alfred Leonard Wahlberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Herman Alfred Leonard Wahlberg
motiv framlocka den stämning, som likväl deröfver hvilar, och
som af ett öppet konstnärsöga med särskild blick för den »bundna»
stämningen kan lösas och göras gällande. För detta måls vinnande
tarfvades emellertid en teknik af annan art än den Wahlberg
hittills lärt sig. Han hade af franska taflor fått klart för sig,
att denna teknik kunde läras i Paris, en teknik som lät de olika
färginsatsernas inbördes »valeur» fullt komma till sin rätt.
Dit anlände han 1866, och härmed börjar ett nytt skede ej
blott i Wahlbergs konstnärsverksamhet utan i viss mån också i
den svenska landskapskonstens. Såsom en mogen konstnär kom
Wahlberg till Paris, men nästan med en nybörjares brinnande ifver
studerade han den nya konstverld som här öppnade sig för hans
blick, arbeten af Rousseau (som för öfrigt dog året efter), Corot,
d’Aubigny och andre. Denna landskapsskolas princip framgår i
viss mån af följande anekdot om Theodor Rousseau och en hans
elev, som meddelas af Julius Lange:
Lärjungen hade utfört en studie som mästaren fann för ytlig
och eleven lofvade då att göra den »mera färdig». »Låt oss förstå
hvarandra» - svarade Rousseau - »med afseende på detta
uttryck? Hvad som gör en målning färdig, är ingalunda mängden
af enskildheter, men det att helheten är riktigt träffad och är i
harmoni. Ramen är icke det enda som bildar gränsen för en
tafla. I hvilket ämne som hälst som man behandlar, fins alltid ett
eller annat hufvudföremål som oaflåtligen drar blicken till sig,
de andra föremålen intressera mindre och tjäna endast till fyllning;
när man har sett detta hufvudföremål fins för öfrigt intet för ögat.
Därpå beror taflans sanna gräns. Detta hufvudföremål skall också
slå åskådarens öga mest; till den måste man ideligen vända åter
och mer och mer befästa dess färgintryck. Detta har Rembrandt
bättre än någon annan förstått. Om man däremot genomför enskildheterna
i en målning på det rättaste sätt, ända från den ena
80
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
