Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Georg von Rosen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Georg von Rosen.
demien och gick här den vanliga gången - med undantag af att
han vintern 1861 gjorde ett besök i Weimar och studerade vid
dess konstskola, och att han år 1862 reste till London för att
studera verldsutställningen. Det var härvidlag, som Rosen gjorde
den för hans konstnärsskap så ödesdigra bekantskapen med den
belgiske målaren baron Hendrik Leys’ högst egendomliga måleri
som i stil och karakter anslöt sig till den äldre flamländska
skolan. Själf skrifver von Rosen om det intryck dessa taflor gjorde
på honom följande. »Stående hvarje dag i flere timmar,
försjunken i åskådandet af dessa om en snart sagdt öfvermänsklig
intuition ’vittnande bilder, som likväl flertalet i den stora hopen med
likgiltighet skred förbi, drömde jag mig tillbaka in i en
hänsTun-nen tid och för mina yttre ögon försvann hela den öfriga
utställningen, den omgifvande mängden, ja hela den existerande
verlden! Då jag lemnade London, var jag på 14 dagar vorden
300 år äldre». Och hvad var det då, som drog den unge
konstnärens sinne till sig ? Det var kärleken till forna tiders ämnen, till
dess målningssätt, till dess seder och bruk, som här klang fram
och som slog an på sinnet hos den högborne konstnären, hvilken
till sinnelag och till sin slägts historia själf var befryndad med
de tider, som här framställdes på duken. Och hvad som förtjusade
honom var, att dessa tider ej återgåfvos med moderna typer, i
modern uppfattning utan så som den tidens målare älskat att se
verlden omkring sig, något kantigt och hårdt, men träffande,
stilriktigt, färgkraftigt. Det var ett återupplifvande af van Eycks,
Messis’, Durers och Holbeins uppfattningssätt, med större djup i
bildning och mera frihet i teknik men med mindre naivetet i
äter-gifningen, ty naturen uppfattades ju på en omväg. Det var en
slags nordisk prerafaelitism - om man så vill - men fjärran från
all söt känslosamhet, tvärtom något kärf och hård i sin
hänsynslösa sanningssträfvan.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
