Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Georg von Rosen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Georg von Rosen.
Ledamotskap af svenska och danska akademierna, vice
profes-sorsskapet vid vår konstakademi och andra utmärkelser följde tätt
på hvarandra, och efter Boklunds bortgång utnämdes v. Rosen
till konstakademiens direktör.
Hvad som härvidlag varit det bestämmande är, att von Rosen,
trots sin trogna tillslutning till ett äldre historiskt ideal, dock
framför allt är en individualitet i sin konst, kanske mer än någon
annan nutida svensk målare. Han känner sitt mål och mäktar
närma sig det i hvad han skapar.
Bland von Rosens historiemålningar i olja är hans »Erik XIV»
fullt kännetecknande. I denna tafla har konstnären samlat
intrycken från sina studieorter, omsmält dem i den egna
individualitetens degel och resultatet är ett helstöpt verk, väl ej utan brister,
men som återgifver ett historiskt ögonblick med dramatisk
sanning och med ett tänkande sinnes allvar och djup.
Det är från Vasatiden bilden är tagen; accessoarer och omgifning
andas ännu - såsom sig bör - medeltid, men den unge kungen
själf är dock tydligen en renässansens son \ - en konstkritiker
(Nyblom) har också anmärkt att under det Karin och Göran Person
äro behandlade med en stil som påminner om det äldre
nederländska och iyska måleriet (Holbein), fläktar åter en venetiansk
ande ur Eriks bild.
Taflans idé är egentligen den gamla sägnen om Herkules på
skiljovägen, här omsatt i den drägt, som den svenska historien
erbjöd: konung Erik mellan sin goda och sin onda ängel. Väl
sannt - fullt historiskt är icke bilden. Göran Person var nog icke
den djäfvulstyp som här framträder, bakom hans sträfvan låg nog
äfven något annat än elakhet; skön Karin torde väl ock haft ett
mera fylligt, jordiskt yttre och syfte än den änglatyp, som här
med bäfvan och räddhåga anar det beslut hennes älskling står i
begrepp att fatta, sig själf till ofärd. Men för konstnären, hvars
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
