Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - II. Anna Maria Malmstedts författarskap 1772-1779
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Styckets fabel är högst obetydlig. Det är det vanliga
bortbytingsmotivet, som här framträder i en idyllisk
omklädnad; det upptäckes att en ung brud, Lucile, icke är
sin föregifne, förmögne faders dotter, utan att hennes
verkliga mor, som fått den rätta Lucile sig anförtrodd, efter
dennas död insmugglat sin egen dotter. Stycket skildrar nu
den bestörtning, som denna upptäckt vållar, men det hela
slutas väl, då brudgummen i alla fall vidhåller föreningen,
och bortbytingens föregifna fäder fortfarande blir henne
lika huld.
Det hela är så fromt och ädelt, att man nästan
påminnes om fru Lenngrens egen definition på »sättet att
göra herdakväden».
»Se, det är en idyll som ändtligt man förstår
Så sann och menlös, att den bräker.» [1]
»Den eld, Prinsessa, hos dig brinner,
Båd’ nordens hopp och muntran gör.
All ledsnad från det land försvinner
Där sjelf du glädjens spira för;
Ditt väsend’ solens verkan målar
Och hjärtat rördt af dina strålar,
Sin sommar får med blommor se.
Den gud, som skalders låga tänder,
Igenom dina blickar sänder,
Den eld han icke själf kan ge.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
