Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - VII. Florenz och Dresden 1881-1883. - Den tredje diktsamlingens tillkomst. - Sociala tendenser i dikten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Eller:
De, som gingo, komma ej tillbaka,
Jätten skall ej släppa hvad han har.
Med oändlig ömhet därför vaka,
Svea, öfver dem du äger kvar.
Bland den tredje samlingens yppersta stycken är dess
slutdikt: Valborgseld, en hymn till den ständigt nya
våren, till den eviga ungdomen, tillika en bekännelse
från skalden, att ungdomselden ånyo brinner varm i
hans bröst, att han aldrig varder Valborgselden kvitt.
Och denna eld hade tändts från gnistor ur tidens
stora brand, det sociala genombrottet.
En utmärkt kritiker, hvilken icke velat jäfva
uppriktigheten i den känsla, som sträckte »den
tjänande brodern» sin hand, har dock ansett, att det
finns mer af vackert »noblesse oblige» än af ymnig
hjärtevärme i dessa dikter, samt anmärkt, att »allt
för många andra hafva djupare och mer vibrerande
tolkat människokärlekens solidaritetsidéer för att
Snoilskys dikter i dessa ämnen skulle kunna räknas
som en ny landvinning».
Så vidt jag förstår, utgöra de emellertid en
landvinning för vår svenska diktning och bilda
tillsammans med vissa af Rydbergs skaldestycken
– exempelvis Prometheus och Ahasverus, Snöfrid,
Klockorna – och några af Bååths tidigare dikter en
säregen grupp från åren omkring 1880.
Starkare toner ha visserligen förnummits från
arbetarrörelsen närmare stående skalder, och i
Rydbergs Grottesång, diktad ett årtionde senare,
är timbren djupare och mera upprörd. Snoilskys
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
