Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Allmän del - V. Skyddsskogsskötsel - c. Kustskogsmarkernas skötsel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
kustskogsmarkernas skötsel.
torrtorv eller ljungmylla, som dock icke är synnerligen tjockt och merendels
småningom övergår i blekjorden. Orsaken till att gränserna mellan dessa
jordlager äro mindre markerade torde ligga däri, att blekjorden färgas mörk av
utfilt-rerade humusämnen. Pä gränsen till rostjorden varsnas ofta tämligen hårda
körtlar eller kakor, bestående av genom utfällda humus- eller järnförbindelser
hopkittade gruspartiklar. Fastare lager av »ortsten» finnas endast undantagsvis
och då merendels å de försumpade områdena.
Några oöverstigliga hinder för ljunghedarnes återförsättande i skogbärande
skick synas således ej föreligga, vilket ju även erfarenheten visat. Det fuktiga
klimatet med ofta nederbördsrika vårar underlättar högeligen kulturåtgärderna,
och den största svårigheten ligger uti att å de för havsvindarne starkt utsatta
lägena få fram bestånd av ej alltför undermålig växttyp.
Utan tvivel vore det riktigast att, innan man å de för havsvindarnes
våldsamhet direkt utsatta lägena skrider till kultur med våra vanliga, för
vindexposition i det hela ömtåliga barrträd, tall och gran, söka åstadkomma erforderligt
vindskydd genom uppdragande av läbälten av stormhärdiga trädslag, varvid
särskilt bergtallen bör komma i åtanke. Först sedan dessa läbälten, som
alltefter den större eller mindre graden av exposition borde göras bredare eller
smalare och förläggas på mindre eller större avstånd från varandra, vinkelrätt
mot den skarpaste vindriktningen, hunnit en höjd av i—i 7’2 meter borde kultur
av det egentliga framtidsbeståndet, tall och gran, uppdragas. Genom dessa
läbälten kunde de mera ömtåliga, värdefullare trädslagen få skydd under den
mest kritiska ungdomsperioden, som är så viktig för den blivande stamformen.
Under sådana förhållanden skulle tallen, som, då den direkt uppdrages å
västkustens exponerade lägen, ofta visar en dålig växttyp med framträdande
anlag-för att angripas av schütte och andra parasitsvampar (Cæorna, Hypoderma) samt
har föga motståndskraft mot insektangrepp (Tortrix resinana, Hylesinuspiniperda,
Lophyrus pini och L. rufus m. fl.), utan tvivel kunna nå en mera normal
utveckling. Även granen skulle med dylika försiktighetsmått gå en tryggare
framtid till mötes, än då den, såsom nu ofta är fallet, uppdrages direkt på den
vindpiskade ljungheden, där den merendels visar en tynande växt och stundom
illa anfäktas av insekter (särskilt Cherm.es) eller parasitsvampar (Trametes
radi-ciperda m. fl.). Sedan ungskogen så utvecklat sig, att den nått full slutenhet,
kunde de mellanliggande, ursprungliga läbältena av bergtall omföras till skog av
värdefullare trädarter, vare sig gran eller silvergran, i vilket fall dessa läbälten
från början måste göras tämligen breda d. v. s. åtminstone 20—25 meter. I
dessa virkesfattiga nejder torde bergtallsbeståndet redan vid 25 års ålder lämna
till bränsle avsättningsbart virke, som kunde ersätta omkostnaderna för
skogskultur av de avverkade områdena.
Ä de kustområden, som äro något mindre exponerade för havsvindarne än
dem vi i det föregående avsett, kan såväl tall som gran visserligen uppdragas
direkt utan de ovan förordade läbältena, men det är i så fall av stort värde, att
kulturen inblandas med bergtall, som i hög grad bidrager att förkväva ljungen
och även synes vara nyttig såsom kvävesamlare. Något förfång å de övriga
— 375 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
