Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Speciell del - 1. Tall (Pinus silvestris)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tall.
sig genom en mer än fördubblad längd på toppskottet, genom en kraftigare mörkgrön
färg på barren och genom dessas ökning i längd och tjocklek. En sådan
råhumusgöd-ning i äldre kulturer har i ovannämnda fall gått till ioo mark pr hektar, men i våra
på råhumus ofta rika marker torde kostnaden kunna åtskilligt nedbringas. Där sådan
råhumus förekommer såsom ett tjockare täcke över mineraljorden, utövar den ett
synnerligen ogynnsamt inflytande på markens fysikaliska beskaffenhet, och dess fläckvisa
avlägsnande för ovan berörda ändamål torde med all sannolikhet även från andra
synpunkter sett vara till fördel.1 Huruvida man genom direkt påförande av
mineraliska gödselmedel, närmast kalk, skulle kunna påverka virkesproduktionen hos
tallbestånd å mager jord, är ännu ett öppet spörsmål, men de försök, som bl. a. gjorts av
H. V. Tiberg2 å Långbanshyttans skogar, giva vissa löften om, att där kalken kan
erhållas för billigt pris en sådan övergödsling kan vara ekonomiskt bärande.
De rena tallbeståndens vård.
(Företrädesvis södra och mellersta delarne av landet.)
I rena bestånd förekommer tallen huvudsakligen å de jämna sandmoarne och
å rullstensformationerna. A moränmarkerna uppkomma visserligen ej sällan
rena tallbestånd efter svedning eller skogseld, men vanligen äro de här från
början starkt uppblandade med björk, och förr eller senare invandrar granen i
större eller mindre utsträckning. Utmärkande för de rena tallbestånden kan
därför i stort sett sägas vara en tämligen mager, lätt uttorkande jordmån täckt
av lavar eller ericinéer. Ett marktäcke av blåbärsris med underskikt av
mossor antyder tallskogens småningom skeende övergång till barrblandskog. Endast
å ovannämnda typiska tallmarker torde det vara skäl att fortfarande bibehålla
tallbestånden rena. Visserligen vore en inblandning av gran här mången gång
önskvärd på grund av detta trädslags större förmåga att beskugga marken och
därigenom förhindra dess förvildning samt öka möjligheterna för en god
humusbildning, men då granen å den torra och näringsfattiga jordmånen icke förmår
utveckla sig väl utan blir risig och marvuxen, torde det icke vara skäl att
framkalla dess inblandning i större grad än vad strävandet efter ett dylikt
markskydd kan betinga. Framförallt bör detta undvikas i sådana trakter, där man
icke genom en god beståndsvård kan hålla granen inom sådana gränser, att
faran för det växtliga tallbeståndets överförande till oväxtlig granskog i
möjligaste mån förebygges.
För att få fram den grundval, varpå principerna för beståndsvården inom tallskogen
böra uppbyggas, är det på sin plats att framhäva några av de för tallvirkets ställning
på virkesmarknaden utmärkande dragen. De minsta dimensionerna av tall, d. v. s.
stör, stänger, slanor o. s. v., röna endast i de mera tätt befolkade delarne av vårt
land någon efterfrågan och hava således i stort sett ett ringa avsättningsvärde.
Däremot kunna de spela en ingalunda föraktlig roll såsom husbehovsvirke åt skogsägaren
och hans underlydande. Först när tallen kommit upp i de för kolning eller till props
användbara dimensionerna, kan den för det stora skogsbruket bliva av mera avsevärd
1 Se bl. a. Fr. Jentsch, Bestandsdyngungen in den Niederlanden und in Belgien.
Forstwissen-schaftl. Centralbl. 1901 sid. 225 o. f.
2 H. V. Tiberg, Skogskalkning å Långbanshyttans skogar. Tidskr. Skogvaktaren 1913.
29—132399. Wahlgren, Skogsskötsel.
— 449 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
