Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Der wa en Fanners hög med Adels Pigor granna
Och alla ha en topp alnslånger uti panna.
De lupo ut och in, de unga swantza kring
De skrattade i ra, ibland åt ingenting,
De ropte altid se, men gud wet hwad de mente
Och lika nögd war iag, iag drack alt när de skiente ...
Under det att på detta sätt bröllopet utförligt beskrifvits, brud och
brudgum berömmande omtalats, och deras förtjenster, delvis högst
drastiskt, utmålats, hafva de båda bönderna, som följts åt, kommit
så långt, att vägarne skiljas; och stycket slutar med att Jöns
piskar på sin häst uppmuntrande: “Heij, lata Bläsa gack, neij si
hur dö hon går“. — Denna lilla tafla, som innebär en hel
tidsmålning, eger med sin afrundade form en sjelfständig betydelse,
oafsedt dess karakter af bröllopsskrift. Teckningen är kanske
h. o. d. burleskare än vanligt och versen icke så regelbunden, som
man af dåtidens alexandrin kunnat vänta; men dessa drag stämma
icke illa öfverens med styckets folkliga skaplynne: det förra är
oskiljaktigt från den äkta svenska bondhumorn, som Rydelius visar
sig väl hafva uppfattat, och hvad det senare beträffar, är det
måhända ganska rigtigt att låta dessa män ur de djupa leden röra
sig i friare rytm.
Till de flitigaste bröllopsqvädarne från den Carolinska tidens
senare skede hörde Runius och Frese; men för deras
tillfällighetsdikter skola vi redogöra längre fram i sammanhang med deras
öf-riga komiska stycken. Flere andra brukade, liksom det förut varit
och i synnerhet efteråt blef vanligt, en mera patetisk eller t. o. m.
religiös ton i sina brudskrifter; en af dessa var dcu bekanta
skaldinnan Sophia Elisabeth Brenner1), hvars dikter i många hän-Fru
seenden ega ett värde, som senare literaturhistoriker sällan velat
erkänna. I allmänhet visar hon sig allt annat än skämtande; meu
någon gång kan hon dock anslå eu gladare sträng, såsom i den *)
*) F. Weber 1659, fick en lärd uppfostran, blef 1680 gift med den
berömde arkeologen Elias Brenner, enka 1717, f 1730. Hennes dikter,
hvilka på sin tid och äfveu under följande period (jfr Sahlstedts omdömen)
egde högt anseende, utkommo samlade i två band 1713 och 1732, försedda
med en mängd lyckönskande verser och bref.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
