Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ännu fanns det också stolthet och krigslystnad, företrädesvis
naturligen hos de gamle militärerna, hvilka, likt Karl XII, ansågo
hvarje fred oantaglig, som medförde förluster. De fingo nu
därjämte vänta på både lön och befordran. Illa likade dem ju det
politiska bråket och intrigerna vid riksdagarne; och efter strapatserna
drogo de sig helst tillbaka till den landtliga ensamheten. I »En
afdankat Dragons Porträtt i Öster Giöthland afmålat under
Riksdagen 1723» sörjer han, som förut »uppå Theatern stått och där
som en Soldat giort hwad jag bäst förmått», öfver att nu vore »all
ambition i swarta mullen lagt». Nu hade han icke mera att göra
i det offentliga lifvet:
Ej är jag Adelsman, ej eller någon Präst,
Ej Bonde, Borgare, ej sämst, ej eller bäst,
Jag intet votum liar i Riddarhus ell* Råd,
Fac totum är jag dock uppå min egen gård.
Där hela mitt Conseille och Riksdaga beslut
På äng och åkerbruk samt födans winst går ut.
Hwad Royalister är, Souvrain ell* Patriot,
Ej Hiäman här blir siuk af slik statistisk hoop . . .
Ulrika Eleonora tillträdde icke alldeles oomtvistadt sina fäders
och sin broders tron. Arfsrätten var osäker; och hertig Karl
Fredrik af Holstein, sonen till Karl XII:s äldre, mest älskade syster,
hade, oaktadt han saknade flera för en regent väsentliga egenskaper,
ännu rätt många anhängare. Några broschyrer, hvari hans
kandidatur debatterades, spredos redan nu i handskrift.
Att Ulrika Eleonora skulle efter sin broder beträda tronen,
därom var man snart nästan allmänt ense; men sina anspråk på
arfsrätt fick hon bekväma sig till att lämna och i stället mottaga
ständernas »valbref». Den skrift, som afgjorde opinionen i denna
fråga, var utan tvifvel David Silvii »Oförgripelige Påminnelser»,
hvilken utspreds såväl i handskrift, som sedan (1720) i ett något
afvikande tryck. Författaren var en mycket ansedd ämbetsman,
Wrangel, Frihetstidens Odlingshistoria. 6
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
