- Project Runeberg -  För fyrtio år sedan. Taflor ur skånska folklifvet af Ave /
77

(1870) [MARC] Author: Eva Wigström
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

och sonen hafva flera gånger varit misstänkta for hemliga
nattpromenader till stranden, när stormen röt och nödskott
ljödo öfver de brusande vågorna — —. Säkert är, att
tullbetj eningen och Vifve hafva åtskilligt otalt med
hvar-andra; ty ehuru de förra aldrig fingo några lagliga bevis
mot den djerfve smugglaren, bär dock det ohyggliga ärr
han har öfver kind och haka vittne om den nära beröring
han haft med kustsergeanternas sablar,” sade Assarsson i
låg ton, under det han undersökte de varor han ämnade
köpa.

”Jag undrar hvarför karlen undvek oss; han brukar
ej annars vara buskblyg,” sade Orillon.

”Den grundliga tillrättavisning han i er närvaro
erhöll, då han hade den oförskämdheten att komma och
föreslå mig ett slags fosterbrödralag, då han och jag
tillsammans skulle kunna regera hela socknen,” är väl orsaken
att han blyges för att träffa mig. Jag skulle behöfva hjelp
af en — Vifve!”

”Men är det ändå ej farligt att utsätta sig för en
dylik persons hat?”

”Herre,” afbröt Assarsson, stolt rättande upp sin höga
kraftiga gestalt, hvarvid de kloka ögonen ljungade, ”har
ni varit så länge i mitt hus och på orten, utan att se, att
der Jon Assarsson säger nej. vågar ingen ens mucka ett

ja. Hvad äro väl dessa sengångare till bönder —–

dessa fattiga fal-tjenstemän mot en man med kraft och
som vet hvad han vill.”

Orillon vände sig bort. Ett sorgset uttryck flög
öfver hans manliga drag. ”Hvilka prunkande grannlåter,
hvilken högfärd i sjelfva de tryckta blommorna på sjalarna
här,” anmärkte han.

”Det lyser grannt! men kom åt detta håll, ty der ser
jag svåger Per Svensson med hela raden: Kerstin med
trubbnäsan i vädret och kluten, glidande bakåt;
riksdags-manskan med sin min af: ”här kommer jag,” och Johanna.
Hvad hon ser bekymrad ut! Ola Nilsson och hans
pojkaktige son lära ej komma öfverens; denne går i borgen
för kreti och pleti; voro jag hans far, förklarades han

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 14:24:57 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/wefyrtio/0081.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free