Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
väl hvad som nu skulle ske, och erbjöd sig villigt, att
hjelpa till; då erhöll hon förtroendet att hålla pinnarna
och stöten, medan Per Svensskan, med en färdighet, som
förrådde öfning, borrade hål i dörrtrösklarna, hvari
Ran-tan nedlade en af de små suddarna, och Ebba igentäppte
hålen medelst pinnarna, dem hon nedslog med mortelstöten.
”Nu ha vi bara två trösklar igen,” sade Per Svensskan
och lyfte något på sin tunga hvardagsspånhätta, hvilken,
för sorgens skull, bestod af ett blå- och svartrutigt kliide,
hvurefter hon torkade svetten af sina tinningar med
för-klädessnibben; gumman, som blifvit varm af sitt
ansträngande arbete, gladdes åt dess nära slut.
Den sista tröskeln var nu äfven borrad, Rautan lade
ned den sista sudden och Ebba skulle slå i pinnen.
”Aj, mitt finger!” skrek hon häftigt till, lutade sig
ända ned öfver tröskeln oeh stack högra handen hastigt i
sin ficka, medan hon svängde den andra i luften. ”Ansa
den, mor Ran — —, jag menar Toren!” bad hon, och
det var svårt att säga om det var gråt eller skratt, som
blandade sig i hennes röst. Toren, Rantans dopnamn, strök
på fingret och det blef genast så bra, att Ebba, utan att
hafva lemnat sin knäböjande ställning, inom ett ögonblick
åter hade fattat stöten och slog pinnen i tröskeln så hårdt,
att slagen väckte den sofvande och rykande Hans. Sedan
Toren sett till Hans och åter strukit med händerna öfver
honom, kom hon och tog plats vid bordet, hvilket Kerstin
dukat, medan de andra arbetat på trösklarna.
Då Torens första hunger var stillad, frågade hon, om
ej Pernilla Mattsa var kommen ännu. Ebba spratt till
och hade nära fallit ur sin role af troende medhjelperska,
ty hon anade i hvilket ärende den gamla var skickad.
Hon sansade sig dock genast och yttrade lugnt, att det
väl ej vore möjligt att den gamla gumman kunde gå en
sådan lång väg fram och åter på en dag, synnerligast som
hon väl kunde vara trött efter sin vandring i går.
Kerstin upplyste då, att de, genast efter den kloka var
kommen, satt Pernilla i en vagn och skjutsat henne så långt
de vågade, för att ej bli sedda af Yifve eller hans mor;
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
