Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
«kånka gästfrihet åt två sällsynta gäster, som kommit från
Qärran land.
Systrarna sutto redan vid bågen, sömmande på bruddräkten.
De visade stor förundran och glädje vid åsynen af de
människolika kreaturen; men fru Elin, fröknarnas moster, undrade att
hennes systerdöttrar tycktes så föga sörja öfver den oväntade
skilsmässan från sina fästmän.
Följande dag lågo båda aporna med afskurna strupar ute
på slottsmuren, men icke ens förlusten af så sällsynta djur
tycktes gå de två systrarna till sinnes.
Julen kom och gick, riddarne voro ännu icke hemkomna,
och fru Elin såg med stor undran att hennes systerdöttrar
upphört att sömma på sina bruddräkter.
Då isen brolagt alla sund och fjärdar, fingo riddarne
konungens orlof att fara hem och fira bröllop; men vid
hemkomsten räckte mor Otta sina söner två gyllene ringar, hvilka
fröknarna på Hafsborg sändt henne till julgåfva. Sönerne kände
väl dessa ringar, som de själfve gifvit sina fästmör till
trolofnings-tecken.
»Det torde väl ha varit deras tjänstetämor, som ni knäsatte
den lustiga kvällen», sade mor Otta. Kanske trodde hon så,
kanske tänkte hon helt annat; men hon hade aldrig för sina
söner nämnt ett ord om besöket af de två kvinnor, som hånat
deras hem och slagit deras mor med en piska.
Hon var en slug gammal häxa med trälblod i vissnade
ådror.
Riddarne hade nästan förgätit den kvällen, ty hittills hade
ingenting påmint dem därom; de bruna tärnorna hade lemnat
gården, då riddarne somnat, och om morgonen stod allt som i
en dröm för Eskil och Sone. Sedan hade härnaden och
läger-lifvet ur deras hågkomst utplånat de skugglika bilderna af
dryckesgillet på Ågård.
Riddarne stampade i ekgolfvet, så sporrarna klirrade. Voro
deras trolofvade fästmör ej mera höga i sinne och tankar, än
att de lade vikt vid skvallret af ett par tärnor, som nattetid
smögo sig in i drickande krigares muntra lag? Hvad hade väl
en sådan varelse att betyda för dem, som skänkt hela sin kärlek
åt två högborna, väna jungfrur? De behöfde väl blott rida till
Hafsborg, så skulle åsynen af dem utplåna det barnsliga grollet
ur fröknarnas hjärtan, och så skulle dubbelbröllopet stånda, ty
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
