Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Nu hade sjuttio år förrunnit sedan den lilla flickan skådat
det guldfyllda skrinet på altarbordet i Hafsborgs kyrka. Då
inträder till klockaren en resande musikant och ber att få spela
på det gamla orgelverket i kyrkan.
Klockaren ämnade genast villfara hans begäran, men då
främlingen nämnde sitt namn, Sone Otteson, blef han hänvisad till
kyrkans patron« grefven på Hafsborg, för att få tillåtelse.
Klockaren kände dunkelt till sägnen om mor Otta och henne»
söner Eskil och Sone samt att där skulle finnas en skatt gömd
någonetädes i den urgamla kyrkan.
»Hör mig», sade då den främmande, »jag är en ansedd
konstnär och Sger mer guld än jag behöfver, men min mormor
som ligger på sin sotsäng, har berättat mig en underlig saga om
en skatt, som tillhört en äldre gren af min fars ätt. Den gamla
säger sig ej kunna do och få frid, förrän denna skatt kommer
i dagen, och nu år jag här för att efterkomma hennes önskanr
fastän jag håller före, att det hela är en dröm af den gamla.»
»Och hvad heter då eder mormor?» sporde klockaren, son>
började känna lust att få se det förmenta gömstället.
»Elsa Håkansdotter var hennes namn som ogift. Hon
flyttade härifrån socknen, då hon var sexton år gammal; henne»
enda barn, en dotter, gifte sig mot moderns vilja med min
farfar, som var son till en fältmusikant och själf hade samma yrke.
Den gamla menar på, att jag härstammar från en herr von Otter
som hon håller för att ha varit en mandråpare.»
Så talade konstnären, och klockaren 6log upp den gamla
kyrkboken, där den lilla Elsas namn stod inskrifvet, liksom
också året när hennes föräldrar afflyttade från socknen.
Vid detta bevis på att främlingen talat sanning, glömde
klockaren allt annat för sin åtrå att genast upptäcka
hemligheten, och efter mycket sökande på det gamla altaret, funno de
två männen gömstället och skrinet, men detta var nu fastlänkadt
till skåpväggen med järnkedjor.
»Låt det vara!» sade konstnären. »Jag måste genast fara
tillbaka till den gamla som uppfostrat mig. Om några dagar
återkommer jag hit och vill då se, om jag ej äger rättighet att
skänka allt hvad där månde finnas i detta skrin till denna
skröpliga kyrkas ombyggande.»
Sone Otteson, som ute i världen bar ett annat namn,
reste utan att veta hur han inledt en fattig man i frestelse.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
