Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hvilket klockljung och slåtterblommor sola sig och se förstulet
mot det etyfva starrgräset, gungar en smula under foten, men
mor i mossen bryr sig ej därom; hon vet, att det bär. och
hon-tar det ej heller sä noga, om hon får en smula smolk i sin
bryggkittel. Hon har i yngre dagar mer än en gång fått med
sin hålslef skumma bort någon dumdristig menniska, som
plumsat ned i brygden.
Vill du kanske höra något närmare om detta och annat
mera, eå gå vi dit bort öfver fäladen, där fåren irra omkring
sökande efter bete emellan stenar, halfdolda af tufviga
gräsarter, som ej erbjuda någon näring; stenblock, stora, så de
underjordiska inbyggarne ha bostad därinunder, och tusentals mindre
stenar, alla, alla utsådda där af menniskans evige fiende, som
ej unnar Adams och Evas släkte att taga gröda af jorden.
Vid randen af den stensådda marken ligger ett par kojor,
dit styra vi stegen; kanske finna vi där, hvad vi söka. Där står
en hel rad stockrosor på tå invid plankväggen, som blekts
ljusgrå af sol och regn. Som små rococodamer i vida, veckiga
sidenkjortlar i de finaste färger klättra de uppför blomsterstängeln
och titta in genom fönsterrutor, skiftande i grönt och rödt.
Nyckeln är tagen ur den gistne halfdörrens rostiga lås.
Far bränner tjära uppe i den fjärran blånande barrskogen; mor
och barnen plocka smultron nedanför åsen på andra sidan om
löfskogens breda bälte. Ha vi lyckan med oss, möta vi kanske
gumman på hennes vandring mot hemmet; sitta då ned på en
kullfallen trädstam under bokarnes breda, löftunga grenar; men
kommer så ingen människa, som för oss öppnar en dörr till
diktens skimrande slott, så kommer säkert det skygga rådjuret.
— Tyst, där är en hind i lek med sitt bruna barn!
Modern anar vår närvaro, spritter till, vänder på sitt fina hufvud,
vi få se en skymt af de vemodiga ögonens fuktiga glans, innan
åtta små hofvar lyftas i språng öfver blommande dufkullor och
skogsvioler.
Hörde du det gälla skrattet där inne ifrån den mörka
trädklungan, och nu genljud af en kvinnas klappträ? Det är
skogsfrun, som vid det blanka tjärnet klappar sin byk. — Hör,
nu ropar hon på skogsmannen, det låter som hon kallade
»Själf, kora!» Mången har sett både henne och honom. Själf
är hans namn och han är lång som den högsta fura i den skog, där han
har sitt tjäll. Ar det gamle Pan, eom skrämmer dig? Nåväl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
