Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
cilia fått en eå gruflig tandvärk, att hon gått upp på
gästkammaren för att slippa tala med någon.
När Erland nästa söndag kom till kyrkan, fick han af
prästen, som medförde socknens post, ett bref från Cecilias far,
hvilken underrättade honom om det besök Cecilia haft samt att
han ej mera borde tänka på henne.
Det var efter den söndagen, som Erland fick så djupa veck
emellan ögonbrynen och hans tjocka, lockiga hår erhöll en
egendomlig silfverglans vid tinningarna. Pratet om hans förlofning
dog bort, det hade nog ej varit annat än snack, menade man.
»Hvad ha vi väl för hela den resan, som du tänkt ut,
Hanna?» sade Igla-Marnan ofta till sin dotter; »han brydde sig
visst lika litet om den stolta dockan, som hon om honom. Du
ekall få se, att han till sist ändå får en af sina kusiner; barnet
kan han, om han vill, ta* ifrån oss, i fall han får veta, att du
har fästman i sikte.»
»Jag kunde ha lust att pjälf lämna honom det, bara för att
förarga honom, som icke ens låtsar se mig, när våra vägar någon
gång mötas», ävarade Hanna.
Ett par månader senare var hela byn i uppståndelse: Erland
Gunnarsson hade tagit sin son till sig. Hans faster, som
nyligen blifvit enka och var barnlös, hade fiyttat till honom för att
uppfostra barnet. Hanna och hennes mor hade sålt kojan och
medföljt en illa känd gårdfarihandlande, som skulle bli Hannas man;
de hade varit bekanta innan hon kom i Erlands tjänst.
Ryktet visste äfven att förtälja om Erlands kärlek till sin
vackre gosse, hur han lekte och rustade med honom och att den
lille hvarje natt sof i faderns famn samt att han redan var insatt
till Erlands laglige arfvinge.
Nu var det då rakt ingen utsikt för Erland att bli gift.
Släkten, som hittills hållit god min och ej låtsat sig veta något,
bjöd honom ej mera på familjefesterna eller besökte honom i
hans hem; hans kvinnliga bekanta rodnade och vände bort
hufvu-det, när de någon gång mötte honom med gossen vid handen.
Men han själf såg nöjdare och mildare ut än förr, och detta
var det oanständigaste af allt,’ tyckte hans släktingar.
Erland hade ej svarat ett ord på den af Cecilia genom
fadern afkunnade domen. Han led djupt, men i sorgebägaren
fanns eu ljuf glädjedroppe. Cecilia var lika ren, lika sträng i
seder som hans släkts kvinnor. Tanken på henne var honom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
