Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sökt att bo nere i byn, men då kommer han rakt från Fotevik
och söker upp henne; blåblek visar han sig då, och från hans
kläder rinner vattnet i strida strömmar. Ingen, utom hon, kan
se honom, men når man vid midnattstid hör hennes ångestrop,
vet man ju, att den osalige är i kammaren, och länge har Elin
ej fått bo hos någon.
Nu i vårbrytningen har hon åter flyttat in i huset på heden,
ty jag har lofvat, att om kloke Mattis ännu hade hälsa och
krafter, skulle en gräns bli satt för själfspillingens ondskefulla
oväsen.»
Sone spelman afalöt sin berättelse med ett par stråktag
öfver fiolen, satt så tyst, bidande andebesvärjarens svar.
»Det är ett stort löfte du gifvit på mina vägnar, Sone.
Af allt hvad jag nu hört, har jag förstått, att det gäller en
mycket trilsken och ondskefull ande, som rakt inte vill bli, där
ban skall vara. Detta vet jag nog råd för, råd som kostar
min kraft allt intill märg och ben, och den är jag villig att
bruka, men endast en präst har laglig rätt att på kyrkogård
läsa öfver grafvar och nedmana gengångare, och du sade, att
Laves graf var redd innanför muren.»
»Så är det, Mattis, vid norra muren, förstås, men
ringaren öppnar järngrinden för dig i tysthet, då du kommer i detta
ansvarsfulla ärende. Respengar för din färd på järnväg bringar
jag dig från Elin, och mera får du, då Lave blifvit nedmanad
för eviga tider.»
»Så måste jag väl då inlösa ditt löfte, Sone, men det
villkor gör jag, att du under tiden stannar hår i mitt hus och
matar min korp! Du skulle bara vara i vägen eller kanske, i
din ovetenhet, komma att förstöra mig, om jag toge dig med
in på kyrkogården.»
»Jag stannar helst här; den tungsinte ande, som stundom
öfverfaller mig, förmår jag fördrifva med mitt strfingaspel, men
öfver gengångare har fiolen ej mera makt än vindens sus och
de små syrsornas sång om hösten.»
* *
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
