Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Yr af skräck rafsade Sjöbom till sig sina kläder. Under
den gamla kvinnans jämmer hade han stängt dörren, och än
här, än där hörde han klatschandet af krokodilernas stjärtar,
och ej längre mäktig sina sinnen, hoppade han ut genom ett
fönster samt tog, med kläder och stöflar i famnen, till fötterna,
ytterligare pådrifven af gummans rop inne frän den ensliga
stugan.
Han sprang, tills vårnattens kyla väckte hans besinning,
då han stannade och började kläda på sig. En aning om, att
han varit utsatt för något upptåg, började svagt gry inom
honom, men de för honom alldeles obekanta djuren stodo
skrämmande för hans minne och sammanblandades på ett förvillande
sätt med hans egna historier om de druckna egyptiska
krokodilerna, hvilkas art han ej kände mera till, än att han hört
dem beskrifvas som glupska människoätare.
Personer, som närmare kände Sven Sjöbom, försäkrade
att denne redan under sin ungdom ljög så, att han stundom
ejälf trodde på sina dikter.
Nu satt han på en trädstubbe och funderade, om ej Lasse,
vore en större skalk, än han såg ut till, och om denne fåordige
yngling vore allt för armstark att — hm — att låta sig
besegras af — hm — krokodilerna, så att Sven ej behöfde gå
tillbaka för att dräpa vidunderna. — Måtte dessa gärna sluka
käringen, som nog hade god reda på, hvilken sjö Sjöbom seglat! Den
väg, som förde längst bort från Lasse Larsson och Gretas torp,
var det nog klokast för Sven Sjöbom att välja.
Fram på sommaren såg han i en af de skånska
kuststäderna alldeles likadana odjur, som skrämt honom den där
fasans natten i Larsa moras kistekammare, och nu hörde han,
att det var ett slags broskfisk, som kallades stenbitare eller
etenbit och att de, långt ifrån att sluka människor, själfva blefvo
med stor glupskhet uppätna af skåningar.’
Men då var Lasse Larsson redan gift med Greta, och
Sven Sjöbom tjänte som artillerist och kunde ej få permission
för att vandra så långt upp i bygden för att taga hämnd för
Lasses krokodiler.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
