Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
på spel.» Hon tog ett par danssteg längre nt på gräskanten
oeh satte sin ena, sandalklädda fot på en utskjutande trädrot.
»Det här är min trampolin, förstår du!»
Utom sig af stormande, stridiga sinnesrörelser tog Alex
ett par steg framåt för att hålla henne tillbaka; hon böjde sig
nndan. Hon tog fotfäste på den sviktande trädroten, ooh med
ett rop, som när en konstberiderska tar språng genom tunnband,
hoppade hon med utbredda armar ner i det mörka vattnet.
Tvenne skärande ångestskri ljödo i samma ögonblick.
Trädroten hade brustit; med den lossnade ett stycke af brinken,
och Alex Elm störtade med jordraset ner mot bassängens
bråddjup.
Vesta tycktes ha hört de båda skriken, ty ett ögonblick
syntes hennes hufvud öfver vattenytan vid bassängens mynning,
men blott för att åter dyka ned.
»Alex, håll dig fast; för Guds barmhärtighets skull håll
dig fast!»
Professorskan låg på knä där uppe och såg, hur sonen
gripit tag i de utskjutande trädrötter, på hvilka en del af den ned«
rasade brinken fastnat. Hon ref af sig sin regnkappa, snodde
sin lätta ressjal till ett tåg och knöt den fast vid kappans ärmar,
sträckte sig nedåt och sökte kasta kappan till honom, men den
blef hängande och fladdrade i luften för högt öfver hans hufvud,
för att han skulle kunna nå den.
»Den bär mig ändå inte, mamma!» ropade han uppåt.
»Skynda ned till kaféet och skaffa hjälp; ’"jag kan nog hålla mig
fast så länge. — Ser du ej till Vesta? Har hon räddat sig? —
Hon kan simma, men från en sådan höjd —»
Modern svarade ej, hon var redan på väg ned till kaféet.
Då dök åter Vestas hufvud upp öfver vattenytan, nu nära
intill det nedrasade jordstycket.
»Kasta dig i och simma till stranden, det är ju blott
några famnar!» sade hon med en egendomligt hväsande ton.
»Jag kan inte simma. — Hvarför har du ej sprungit i
land efter hjälp?» flämtade han.
Intet svar, men han kände, hur hon slog den ena armen
omkring hans fotknölar och sökte draga honom ner i djupet.
»Vesta, släpp mig för Guds ekull! Rötterna brista, jag
kan ej simma — jag skulle draga äfven dig ned till bottnen!»
flämtade han ännu i den föreställning, att hon handlade af okynne.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
