Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
124
Litet längre fram höres ett motiv i folklig polskstil. Dock må
anmärkas, att sångstämman hela tiden går unisont med melodierna
i ackompanjemanget.
Emellertid kan man icke underlåta att fästa uppmärksamheten
på ett par visor, i vilka en tendens att förläna beledsagningen
individuell, melodisk självständighet är skönjbar. Det är då,
karakteristiskt nog för Wennerberg, fråga om ansatser till imitation.
Man finner dylika i Wallflickan, liksom även i mera genomförd
form i Till tonerna. Här gör sig sporadiskt gällande den sida
hos Wennerberg, som var inriktad på den polyfona stilen och
som för övrigt mycket litet framskymtar i visorna. Imitationsbildningama äro i nämnda visor motiverade ur poetisk synpunkt.
I Wallflickan är det lockropen, som liksom ge ett allt avlägsnare
eko. I Till tonerna tolkar det i imitation inflätade motivet de
från ljusets rymder svävande, himlaburna tonerna.
De visor, som förblivit otryckta, kunna knappast tillmätas något
konstnärligt värde. I dem framträder alltför ofta debutantens
osäkerhet i både melodibildning och harmonisering. Ett bristande
handlag gör sig exempelvis påmint i en störande benägenhet att låta
basen i ackompanjemanget följa sångstämman i oktavparalleller,
och modulationerna te sig ofta för ovana och osmidiga. Här skola
emellertid ytterligare tillfogas några omdömen utöver de föregående beträffande häftenas bättre visor. Man kan icke hänföra dessa
till någon enda, begränsad karaktärsart, Wennerberg har gjort
lyckade grepp i den rent lyriska genren: t. ex. den verkligt poetiska
Till Tonerna, den enkla, mera realistiskt naturskildrande Fiskaren
på Kinnekulle, till sitt uttryck nära besläktad med vissa av gluntsångema, eller den trohjärtat sorgsna, till folktonen anknytande
Ved Kong Carls Baare. Också för gestaltandet av demoniska och
fantastiska stämningar har tonsättaren strängar på sin lyra, såsom
man kan finna i Kaiser Barbarossa, likaväl som han, ehuru icke
så ofta, slår an en patetisk, dramatiskt accentuerad grundstämning. Det mest frappanta exemplet i senare avseende erbjuder
Ve mig! med dess två gånger upprepade, i ovanligt intensiv styrka
fortgående stegring, särskilt markant genomförd andra gången, då
sångstämman kommer upp till tvåstrukna giss, och harmoniken
löser sig från aiss-ciss-e-fississ (g) till tonikaharmoniens kvartsextackord h-e-giss. Man lägge också märke till den effektfulla
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
