Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
handlingsmomentet helt obetydligt och enhetligheten ej heller starkt
markerad. Musikens förnämsta representant bland helgonen, S. Cecilia,
utgör mittfiguren; hon står med den lilla orgeln i handen i saligt
hörande av de himmelska tonerna. Kring henne ha samlat sig
Petrus, Johannes, Ambrosius och Magdalena. De intaga skilda
ställningar: Magdalena är (i målningen) tämligen profant utåtriktad,
Ambrosius tyckes utbyta blickar av beundran med Johannes —
vars symbol, örnen, skymtar nedanför på boken — Petrus är försjunken
i kontemplation eller åhörande (hans gestalt erinrar för övrigt
här om Josefsfiguren å en mängd samtidiga “santi conversazioni“ av
florentinskt kynne). De ha hört Cecilia spela, men så har hon plötsligt
slutat: i en uppenbarelse förnimmer hon en högre, himmelsk
musik; hon släpper noterna och låter instrumentet glida ned: det
mänskliga utförandet har intet värde gent emot den gudomliga
inspirationen. Det är detta som redan samtiden beundrade, såsom
framgår av följande vers, meddelad av Vasari, vari Rafaels förmåga
framför andra målare att icke blott återge det kroppsliga utan att få
fram själsuttrycket betonas:
Pingant sola alii referantque coloribus ora;
Cæciliæ os Raphael atque animum explicuit.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
