Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
verens att när det hade gått därhän, kunde det inte
vara mycket bevändt med nämndemannen i
Öster-vång. Och ja minsann gick han en dag till kojs på
allvar: han tyckte väl, att han inte hade precis så
mycket att uträtta här i världen, om han också inte
just gick någon i vägen. Men ibland blef tiden
honom märkvärdigt lång, och inte var det heller
någon glädje med att kunna få sofva, fast han nu
kunde haft tid till det så mycket han ville.
Och så dog han en natt — tyst och stilla som
han hade gjort all annan gärning här i jordelifvet.
Han kom hederligt i graf ven — jordafärden och
gillet gick till öfver 300 riksdaler. Det var mycket
på den tiden. I öfver fjorton dar efter
begrafnin-gen gingo alla tio hjonen i fattighuset uti bakrus
och magplågor: de voro ju bjudna till Östervång
hvar dag, så länge gillesmaten räckte. Den
“starten” höll på att ta död på dem — ett så långt
“an-nandagsgille” hade de aldrig varit med om förr.
II.
Nu öfvergingo alltså den gode nämndemannens
gårdar, gods, grunkor och grejor till de tre sönerna
Stenkil, Esbjörn och Eskilander. De fingo snart
vedernamnen “De tre vise männen i östervång”.
Hvar och en af dem var nämligen vis på sitt vis:
Stenkil var envis, Esbjörn frågvis och Eskilander
näsvis. Egentligen brukar ingendera visheten ha
stor välsignelse med sig. Ett skånskt ordstäf säger
ju rent ut: “Envis får stå, frågvis får gå, och
näsvis får klå”. Men det är som tjufven sa’, när han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
