Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sprang bort i gårdarna, förstår ni. Som
församlingens ämbetsman får hon vara på sin vakt
naturligtvis. Men om jag går dit en kväll och hälsar
på i sällskap med en sådan patriark som Stenkil,
så kan det inte vara betänkligt, helst som Esbjörn
följer med och gör Stenkil uppmärksam på att vi
grönskållingar fnittra, om vi skulle göra det, och
det kan väl hända, för tösen ä’ uppspelt som en
fiolsträng. Kommen nu!”
Så följdes de åt till småskolan.
Milda mottog dem med en enkel rättfram
hjärtlighet, som synbarligen genast intog den lycklige
fästmannens bägge bröder.
Eskilander satte genast tramsekvarnen i gång.
“Jaha, nu är hon min fästmö, ser ni pojkar.
Och se här, du Milda, här är min farfar, gamle
Stenkil — han är fyra år äldre än jag — och
farbror Esbjörn här är två år yngre än farfar bara.
Bägge två ha nog gått här och dragits med lite
klockarekärlek till dig, men de tyckte, som sant var,
att de voro lite för gamla, och därför skulle jag
försöka min lycka hos dig, så du kunde få stanna
i släkten åtminstone. Jag har nu alla dar vant
deras kelegris, så de ha unnat mig det största äpplet
och det fetaste fläsket — därför skulle jag förstås
också ha det raraste tösalifvet. Se sådana bröder
ä’ de, och därför ska’ du alltid hålla af dem, vörda
dem och hafva dem för ögonen — näst mig förstås.”
“Är det inte en stollef” sa’ Esbjörn. “Hur
har du kunnat bli glad vid den tosingenf”
“Jag tycker han säger sanningen, jag — och
inte behöfver man se sur ut, när man säger den.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
