Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VIII. Midsommar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sinnen. Den jämförelsen utföll icke till Lars Peters
fördel. En kvinna kan tillgifva en man att han
missbrukar sin kraft och vilja, men feghet och
vankelmod väcka hos henne sådan ringaktning, som
är tillgifvenhetens farligaste fiende. Ty med
ringaktningen följa tallösa jämförelser och hundrade
invändningar, hvilka göra sinnet färdigt till rannsakning
och dom. I denna strålande midsommarkväll, när
hela naturen sträckte sig uppåt mot ljuset,
genombäfvades äfven Ulrika af människoandens oändliga
längtan efter det som icke var jordbundet. Där
låg i denna längtan något af hennes forna tro på
det som var stort och dristigt i världen, och
omedvetet sökte hennes blickar den sjunkande solen,
hvilken i bedårande prakt sände ut långa knippen
af flödande ljus. Men för den som skådar in i
solen, ter sig allt annat sedan fullt af fläckar. Ulrika
hade alls ingen blick mera för den nya kvarnrännan,
och hon lät taltrastens långa lockande flöjttoner
från den hemlighetsfulla blåskimrande skogen
öfverrösta Lars Peters betänksamma tal. — Uppåt, uppåt
sträfvade ju allt i denna välsignade
midsommarkväll! — —
När solen senare på aftonen gått ned, sågs en
rad unga ljusklädda kvinnogestalter med armarna
om hvarandras lif vandra utför backen på Lindby.
Där syntes den ståtliga Ulrika, den sirliga raka
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
