Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XIX. Frihet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hennes hjärta hårdt. Men nu såg hon äfven den
färden annorlunda än förr. — »Aldrig har ännu en
kamp för friheten kämpats förgäfves,» hade hon
hört Carl Gustaf säga. De orden förstod hon nu,
förstod huru en sådan strid tände ljus i
människornas sinnen och skapade världen ny för dem. Ty
ett nytt ljus hade uppgått för henne, och i dess
sken skådade hon ut mot framtiden. Hon såg
att hennes eget lif skulle förflyta liksom förr: dag
skulle foga till dag nytt arbete och ny möda. Men
hennes arbete skulle få ett mål, som kunde blifva
mödans lön. Allt hennes trots sjönk ned, hon
önskade intet, hon fordrade intet för egen del, det
hon ville kräfva ut, var det unga släktets rätt.
Hennes son skulle blifva något stort — en hjälte
skulle han blifva såsom hennes fader — såsom Carl
Gustaf varit ... Ty aldrig upphör ett kvinnohjärta
och ett kvinnoöga att spanande skåda ut mot
framtiden efter sin hjälte.
Ulrika! ... Var Ulrika där! — Ann-Sofie
ropade. — Ulrika skulle komma in till far!
I gästrummet satt gamle sektern i sin stora stol.
Hans slocknande lifskraft var kommen tillbaka, blicken
hade fått glans åter och stämman klang. Lifvets
stormar och pröfningar hade alltid funnit honom
med upprätt hufvud och rak rygg färdig att möta
dem, och så måste det ännu förblifva till det sista.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
