Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Barndomsminnen - Före skoltiden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Ugnabygdssläkten gå bland de sörjande i processionen, och jag då
blef ensam, gick jag den ena torntrappan upp efter den
andra och kom till klockorna i Vislanda kyrktorn. Klef
så upp i östra torngluggen, hvarifrån jag »kafvade» mig
fram på kyrktaks-»kammen», tills jag kommit långt ut på
densamma. Jag tyckte, att taket gick ner i det gröna och
tänkte att åka dit ner. Men då jag såg på mina nya byxor,
hejdade jag mig af fruktan för de bannor, jag skulle få,
om de smutsades. Då skulle en dräng — skomakaren
Sven, som sedan dog af näsblod — stänga luckorna och
fick se mig. Gick så långt ut han kunde, hållande sig i
luck-kroken, och böjde sig utåt, då han med nöd räckte
mig och förde mig in.
Ofta räddades jag så genom Guds försyn ur
uppenbara lifsfaror. Min far trodde på denna försyn nästan för
djärft. Själf var han till ytterlighet orädd för faror. Då
han gick mot sitt 60:e år, skulle en ny spira uppsättas på
Vislanda kyrktorn. Den hade kommit från snickaren,
men ingen medföljde att uppsätta den, och ingen i
församlingen dristade. Då steg gubben upp och gjorde det,
utan att finna svårare att stå 30 alnar högt upp än på
marken. Min mor, som ovetande om anledningen fick se
honom träda upp ur »kuren», hade nära svimmat af
förskräckelse.
Då far försvarade min oförvägenhet, när den af andra
klandrades, och försäkrade, att den orädde har de minsta
farorna, så stärktes jag i min lust att gunga i de högsta
furutopparna och från taken se mot Vexiö domkyrka eller
andra märkliga synföremål. Rädsla blef mig emellertid i
nästan alla hänseenden en obekant känsla.
Aga fick jag blott 2 gånger af min far och säkerligen
ingen gång af min mor; aldrig af någon bland mina många
enskilda eller offentliga lärare, ehuru tiden var
barnpiskeriets gyllene tid. Den ena gången var det för af mor
öfverklagad olydnad, ehuru hon, då följden blef så allvarlig,
själf började gråta. Den andra gången (d. 28 okt. 1809)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
