Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - III. Dödsrunor - Henry Charles Carey
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
460 Dödsrunor.
Personlig handlingsfrihet, särdeles frihet för utbytet, yrkas
af Carey i denna period. Sedan inverkade åtskilliga orsaker
derhän, att »hans ögon öppnades för det faktum, att
styrelseåtgärder stundom behöfvas för att motverka egoistiska
nationers och personers sätt att umgås med lagstiftningens
väl-gerningar» - så säger Careys biograf i »The Penn Monthly».
Måhända äro öfvergångens orsaker icke så svåra att finna.
Carey hade lagt en del af sin förmögenhet i en fabrik och
denna hade gått under till följd af tryckta industriela
förhållanden. Han hyste både som irländare och amerikan ett
ganska grundligt hat till engelsmännen - bjert
framstic-kande t. ex. i hans 1872 utgifna broschyr mot Internationel
literär eganderätt; amerikanska tulltariffen af 1842 följdes
af många amerikanska fabrikanters ruin; Carey’s lyckliga
hem härjades af döden 1847, då han förlorade sin hustru.
Det är från denna tid han uppträder som protektionist.
Den sociala lag, som skall motivera tullskyddet för den
inom ett land åstadkomna varan, på det hon ej må kunna
(hvarken till godhet eller pris) påverkas af samma vara,
tillverkad i ett annat land - ser Carey i behofvet af många »lokala
centra», af närmande mellan fabriksarbetaren och
jordbrukaren, i skadligheten för båda af mellanhänder i utbytet dem
emellan, i nödvändigheten för hvarje folk att icke stanna vid
endast en eller annan af jordmån o. d. gynnad tillverkning
utan försöka sig i all slags industri, för att icke sjunka i
ändelig utveckling. Med ett ord, ehuru icke längre enkel och
klar i sin uppvisning af de sociala lagarne, ehuru nu mera
än förut lemnande å sido medverkande faktorer, väntande allt
af det nya »medlet», af tullskyddet, är dock Carey fortfarande
samme arbetarevän, samme fiende till krig och »dyra
regeringar», samme apostel för arbetets ära, för massans
delaktighet i själsodling och yttre välstånd.
Det är i »Det förflutna, närvarande och tillkommande»,
(Filadelfia 1848, svensk öfvers. 1849-51), som Carey först
»corrige-rar den villfarelse han förut accepterat från Ricardos skola»
- säger »The Penn Monthly». Hufvudtemat är dock
uppvisandet af menniskans fortskridande från sämre till bättre
i jordens odling, i föda, i arbetssätt. För öfrigt granskar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
