Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - III. Dödsrunor - Léon Gambetta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
524 Dödsrunor.
skulle tala, förbjödos - och höllos i stället under form af
enskilda banketter; hans tal fingo ej säljas å allmänna
platser, tidningar, som infört dem, åtalades stundom. Men på
kyrkogården Montparnasse talade han för 100,000 - vid en
likbegängelse -; på en bankett i Auxerre, vid festen i
Versailles till minne af Hoche, förde han rösträttens och
republikens talan emot »intrigörerna»; när ändtligen
»suveräniteten hvilat sig» var den trött, så trött, att Garnbetta
sexveckor efter sessionernas förnyande vann en seger - i
härordningsfrågan - med två rösters öfvervigt. Fjorton dagar
senare, 31 januari 1875, efter oerhördt arbete af Thiers på
högra centerns omvändelse och af Gambetta på yttersta
vensterns, antogs med en rösts öfvervigt den första af de lagar,
hvilka konstituerade den bestående republiken. Det var denna
vändning i Gambettas uppträdande som inledde hans
opportunism, hans »klokhetspolitik». Ty det beslut som endast
genom uppoffrande af den demokratiska republikens idealer
kunnat vinnas, gaf dock Frankrike en lagbunden republik, en
republikansk författning.
Så föddes - likvist under månadslång kamp från den
första artikelns antagande till den sista - lagarne om den
franska republikens president, deputerade-kammare och senat.
Ihärdigt har Gambetta kämpat för dem, lojalt har han sedan
försvarat dem och det inför sjelfva Belleville, der han bad
derftokraterna betänka, att senaten genom sitt valsätt var
ingenting annat än de franska kommunernas föreningsband,
de franska landstingens stora råd. Att han i en framtid
motsåg behofvet af förändringar i valsättet för kammaren
och i senatens sammansättning, dolde han icke. Men, sade
han, nu är vägen öppnad till republiken, sådan vi vilja den.
Detta är nog. Mera vore icke ens nyttigt för denna gång,
ty »tiden respekterar icke hvad som icke behöft tid för att
blifva till».
Det hade alltså blifvit nationalförsamlingens lott att
konstituera republiken, men ända till årets slut uppsköt hon sin
upplösning. Stark bonapartistisk propaganda bedrefs hela
året; Mac-Mahons hemliga beskydd påstodo ledarne sig ega,
ehuru de väl viste att han var »lagens svärd». Deremot
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
