Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HELGA WISBECK
— Utan urskillning? frågade syster Sofi
intresserad. Det är ju fullkomligt oresonligt.
— Ja, det är väl det, sade fröken Portman
dystert.
— Var så snälla och tag kakor, arkitekten får
inga annars, för han måste gå, bad Mina, och
när hon kom tillbaka med korgen efter att ha
försett honom, tillade hon: man måste ju medge,
att de här två exemplaren, som var här i dag,
verkade just inte vidare tilltalande.
— Ja, se det är just den typen jag afskyr,
sade fröken Portman lättad. Såg ni deras
högfärdiga blickar bakom lorgnetten, när de trängt sig
in i matsalen? De föraktar alla utom sin egen
krets.
— Alldeles som vi, sade syster Sofi.
— Må vara, medgaf fröken Portman, men det
klär dem sämre.
— Hvarför det? frågade arkitekten med munnen
full af korintkaka.
— Jo, det skall jag säga er. För att vi arbetar
i alla fall för dem eller för deras döttrar, rättare,
fast vi inte älskar dem. Men de bara håller emot,
de är den feta, tunga, döda massan.
Syster Sofi tog en kaka från korgen och doppade
belåtet.
— Kvinnorna har dock en surdeg i sin midt
och det är vi, svarade hon. Med det permanent
ogifta ståndet kom missnöjet i världen.
— Jag förstår mycket väl den där vitsen med
surdegen, svarade fröken Portman buttert. För
resten, utropade hon, så snart kretsen blifvit lugn
3. — Helga Wisbeck. 33
i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
