Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XX
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HELGA WISBECK
gick bort till sitt skrifbord. Efter något letande fick
hon fram kuvert med Förenta staternas frimärken.
Hon läste: »det kan väl doktorn veta, att det gläder
mig mycket att kunna göra doktorn en tjänst, och
den som doktorn skickar hit, skall jag welcome as
hearty som om det vore doktorn själf. Här ute blir
man en ny människa, man slipper frukta att någon
vet ens förflutna, och man är ansedd efter hvad man
duger till. Arbetet är rätt heavy, men älskar man
det, så vill allt gå bra.»
Hon såg upp från brefvet.
— Men hvarför, sade Rosa, har inte doktorn
talat om detta för mig förr?
— Nej, sade Helga, brefvet har legat här i
två månader och väntat på Rosa. Om Rosa inte
kommit frivilligt till mig, så vet jag inte, om jag
någonsin talat om detta. För jag ville inte skicka
någon till den svensk-amerikanska, som skrifvit
brefvet, utan att jag var säker på, att hon inte
skulle ångra sin godhet.
— Är doktorn säker nu då?
— Ja, kan jag inte vara det?
— Ja, jag vill nog, sade Rosa, men aldrig vet
man hvad som faller på en. Ack, sade hon, om
doktorn visste mitt lif. Hon dolde ansiktet i sina
händer.
— Därute blir man en ny människa, upprepade
Helga.
— Ack, den som skrifver så, vet inte. — Jo,
hon vet, tänkte Helga, men hon fick ju inte säga det.
— Rosa skall inte se bakåt utan framåt, sade
hon.
292
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
