Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Geografisk öfversigt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Men storhetstidens Sverige var mera ett geografiskt begrepp än en stat
inom naturliga och nationela gränser. I våra dagar har landet sin gräns
i Östersjön; under sextonhundratalet var Östersjön snarare att betrakta som
föreningsbandet mellan monarkiens skilda delar. Alla dess vikar, Bottnen,
Finska och Rigavikarna, sköljde Svenska kuster. Alla dess öar, utom den
danska ögruppen, tillhörde Sverige. Alla desn stora floder, utom Njenien och
Weichsel, hade svenska mynningar. Sverige hade då en helt annan
vattengrans än Östersjön; den stod i Ladoga, Europas största insjö, hvars stränder
till två tredjedelar lågo inom svenskt område, i Pejpus, hvars haifva strand
var svensk, och mot söder i Duna. För öfrigt hade riket mot Ryssland och
mot sina grannmakter i Tyskland en godtyckligt dragen landgräns om flere
hundra mil. — För det nu varande Sverige är längdsträckningen
karakteristisk, ty landet sträcker sig långt och smalt genom ej mindre än 13
breddgrader; på sextonhundratalet var monarkiens sträckning i bredden ännu
större, genom ej mindre än 20 längdgrader. Det kom sig deraf, att Östersjön
till sin nordliga och största hälft låg som en insjö inom Sveriges gränser.
Stockholm, hufvudstaden, låg ungefär i midten af monarkien, men dess andra
stad var Riga vid Diina, och de svenska statsmännen brunno af begär att
som den tredje få räkna Bremen vid Weser.
Och ännu mindre än naturliga gränser hadc storhetstidens Sverige
nationela. Inom halföns mellersta del, i det egeutliga Sverige, bodde eu
ursprunglig kärna af rent svensk befolkning, medeltidens svenska folk, som
lösbrutit sig ur den skandinaviska unionen cch som nu i vester och söder
genom vapen och odling med sig förenade andra skandinaviska befolkningar,
medan det i norr från den smala strandremsan uppåt elfdalarna allt jenit
bröt ny bygd i Norrland, undanträngande Lapplands nomader. Intill 1345
kunde det egentliga Sveriges folkmängd ej skattas högre än till 000 000;
efter inforlifvandet af de danska cch norska landskapen i söder och vester 1660
steg den skandinaviska befolkningen inom Sveriges granser på halfon till
omkring 1 200000, det vill säga dock ej mera än hälften af hela monarkiens
befolkning, som under tidhvarfvets senare skede, efter eröfringarnas slut,
uppskattades till omkring 21 /2 millioner. Storhetstidens Sverige i sin helhet hade sålunda
inom sina vidsträckta gränser endast hälften af det nu varande Sveriges
befolkning, spridd öfver en så ofantlig yta, att qvadratmilen i medeltal endast räknade
140 till 150 inbyggare, hvarvid dock ej far förgätas, att t. ex. Englands
samtida befolkning ej uppsteg högre än till 5 millioner och Norges till blott
450000. — Den andra hälften af Sveriges befolkning, af icke-skandinaviskt
ursprung, omfattade en samling olika nationaliteter, bland hvilka de af finsk
stam, egentliga finnar, ester, ingrer, liver och lappar, tillsammans utgjorde
den talrikaste delen, och tyskarne i östersjöprovinserna och de genom
westfaliska freden vunna landskapen den inflytelserikaste; letterne i södra Livlaud
bildade en tredje grupp. Långt ifrån att ega nationela gränser hade Sverige
de farligaste af alla etnografiska råmärken, ty dess vapen hade skilt delar
af samma folk, bakom hvilka stodo mäktiga grannar. Så i- de tyska land-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
