Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - GUSTAF II ADOLF (1611—1632) - Gustaf Adolfs inre styrelse (1611—1632) - De centrala embetsverken - Kyrkan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
under hertigens baner och ej under konungens, det vill säga hertigen och
ej konungen borde vara dess länsherre. Konungen kräfde sin och rikets rätt:
»utländska sedvänjor voro ej tjenliga», menade han. Fast han rådde att sätta
»å sido affekter», kom det dock till sådana. Karl Filip kastade på golfvet i
konungens rum ett betänkande, som Gustaf Adolf ej ville mottaga, och
konungen slungade det på elden. Det blef fråga om att nedsätta en domstol af
rikets ständer för att lösa tvisten, men i det samma dog hertig Johan, och två
år derefter bilades tvisten bröderne emellan: konungen skulle befalla öfver
rusttjensten, hertigen öfver uppbådet.
Den andra arten af ärftliga län, gref- och friherreskapen ökades genom
nya utnämningar, dock med sparsam hand. Det var endast den högsta
förtjensten, som så fick sin belöning. I Sverige erhöll Jakob de la Gardie efter
ryska kriget 1615 grefskapet Leckö, i Finland Axel Oxenstjerna friherreskapet
Kimito, i Östersjöprovinserna Johan Skytte friherreskapet Duderhof och den
landsflyktiga slägten Thurn från Böhmen grefskapet Pernau; äfven några
andra dylika förläningar utdelades der. Det öfriga mindre förläningsväsendet
medförde också stora olägenheter för förvaltningen, men kunde på samhällets
då varande ståndpunkt svårligen undvaras. Det gjordes de första åren försök
att indraga behagligtidsförläningarna, men deras oundviklighet låg i hela
samhällsorganisationen. De voro kronans medel både att löna tjensten och
belöna bragden. Men de måste blifva så mycket mera tryckande för
menigheten, som förläningstagarne ofta voro utländska krigare med helt andra
samhällsbegrepp än de svenska. Livländare, sådana som Joakim Berendt,
ståthållare i Viborg, gåfvo prof på, hvad som kunde vågas mot allmogen.
Den reformrörelse på alla samfundslifvets områden, som utmärker Gustaf
Adolfs regering, sökte konungen äfven utsträcka till kyrkans styrelse, men
här strandade den på ett motstånd, för hvilket han vek undan hellre än att
trotsa. Han försökte nämligen att göra verklighet af den högsta uppsigtsrätt
öfver kyrkan, hvari den verldsliga makten inträdt efter brytningen af banden
med Roma, genom upprättande af en kyrklig öfverstyrelse, ett
generalkonsistorium, såsom denna skulle benämnas. Med förkärlek synes konungen hafva
omfattat denna tanke: ett kollegium af andliga och verldsliga män, med
erkebiskopen och riksdrotsen omvexlande såsom ordförande och biskopar och riksråd såsom
bisittare, skulle vid sidan af de andra rikskollegierna utgöra kyrkans
centralstyrelse och liksom fullända det upprättade förvaltningssystemet. Men
kyrkans män med biskopen af Vesterås, den insigtsfulle Johan Rudbeck i
spetsen, häfdade hennes oberoende af hvarje annan makt än konungen
personligen såsom en öfverste biskop, och huru mycket förslaget jemkades, förblef
det vid detta motstånd. Hvad Gustaf Adolf afsåg var att gifva den svenska
kyrkan en enhet som hon saknade; hvad presterskapet befarade var, att staten
kunde komma att öfvergifva sin ställning af endast skyddsmakt för att i stället
utöfva en tvångsmakt på kyrkan: man ville ej, som Johan Rudbeck en gång
senare uttryckte sig, »hvarken en konungapapism eller ett kollegialt påfvedöme».
Det är ej så mycket att beklaga, att detta generalkonsistorium, hvarom första
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
