Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - GUSTAF II ADOLF (1611—1632) - Gustaf Adolf och rikets ständer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
voro konung och folk ej två skilda makter, utaii de bildade tillhopa en enda
nationel makt, der det handlades under detta gemensamma ansvar; sin
politiska grundtanke har han sjelf uttalat i de orden, att »konung och ständer,
högre och lägre, företräda tillhopa i Guds stad det konungsliga höga majestät».
— »Sannerligen, jag hafver aldrig näst Gud, säger han en gång, litat till
någon annan makt än till den, som af svenska mäns trohet kommer.» Och
på denna enhet med folket har hans regerings styrka väsentligen berott.
En konung med mera svenskt sinne har aldrig funnits. Det var hans stolthet,
att han tillhörde det svenska furstehus, som framgått ur folket sjelft. Ofta
återkommer han dertill, äfven i sina tal från tronen, till farfadern, som frälst
från det främmande förtrycket och det påfviska mörkret, till fadern som befäst
verket; sjelf, sprungen icke af främmande blod, utan »af fäderneslandets fäder
och svenska riddersmän, som Sveriges frihet fordomdags ridderligen försvarat»,
endast följde han deras föredöme; hau vore ej annars värd att vara af deras ätt.
Under denne konung var det, som den svenska ståndsriksdagen erhöll
sina i lag bestämda former och dermed öfvergick från häfdens och sedens
opålitliga mark till
lagens. Det är ett
vigtigt ögonblick i
hela statsskickets
hi-| storia. Så många
andra af dessa äldre
statsförfattningar
med rot i medeltiden
liunno aldrig att fråu
häfdens grund t-rada
in på lagens och
for-svunno. Englands oe!i
Sveriges blefvo
ensamma q var, och af dem var det den svenska, som åt den konstitutionell
utvecklingens historia kom att gifva den samlade skrifna fÖrfattningsurkuuden
Begynnelsen härtill ligger i Gustaf Adolfs riksdagsordning år 1617.
En ordning för riksdagens yttre skick — och en sådan var ännu
väsentligen denna — var af behofvet påkallad, ty den parlamentariska seden frai
Karl lX:s tid var ej den bästa. Formerna hade stundom varit de råaste
skrik och rop hade trådt i stället för rådslag och beslut, riksmötena buri
prägel af larmande folkförsamlingar. De skäl, som framlades för
riksdag-ordningens antagande, äro upplysande för förhållandena. »En sådan orduim
är nödig, heter det i inledningen, att det skickligt må tillgå, när kunglii
majestät med ständernas fullmäktige besluter i riksens vårdande ärenden, så at
dessa ej löpa samman som en hop far eller druckna bönder, främmande till spot
och åtlöje och dem sjelfva till att skämmas öfver, i det på häradsting oe1
sockenstämmor endels skickligare tillgår än på riksdagar.» Okallade och ovald
hade tagit del i förhandlingarna, »spioner och skälmar», som sändt liandlin
i i i
Johan, nf Onds uiid Sveriges rikes nrlTurste, hertig nf Östergötland. Gnd
vår beskyddare. — Gustaf Adolf, nf Guds nåd Sveriges, Götes och Vendes
konung. Jave.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
