Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - KARL XII (1697—1718) - Magnus Stenbocks fälttåg. — Karl XII i Turkiet. 1709—1714
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
oduglige Lybeeker, allt jemt pröfvade sin styrka i reträtten. Väl afsatte
rådet Lybeeker på eget bevåg och nämde till hans efterträdare Karl Gustaf
Armfelt, men denne hade för svaga stridskrafter under sitt befal for att
kunna något uträtta. Hans och Finlands öde afgjordes den 19 februari 1714
genom det blodiga slaget vid Storkyro, der hans oöfvade skaror kärapade
en förtviflad strid mot en tredubbelt starkare fiende. Efter detta nederlag
var allt motstånd fåfängt, och innan soramarn gått till ända, var hela landet
i ryssarnes våld.
Sverige syntes utan
räddning forloradt; det var
öfvergif-vet af alla, framför allt af sin
egen kung. Rådet kände sig ej
längre hafva kraft att ensamt
bära bördan, ansvaret att hulla
verket tillsammans, tygla det
jäsande missnöjet och ordna
fäderneslandets försvar. Man yrkade
på en riksdag. Redan 1710 hade
på Horns förslag ett »ständernas
utskott» sammanträdt, som
likväl enligt rådets egen utsago ej
gjorde mycket mer än »upptäckte
rikets utblottade tillstånd». Den
nyttan var i Karl XII:s ögon
tvif-velaktig, och han lät tydligen
förstå, att han ej ville, att det,
som skett, skulle i framtiden
förnyas. Sedan dess hade
emellertid »konjunkturerna förvärrats»,
dansken och ryssen hotade att
»tränga sig in i hjertat af riket>,
och det gamla Sverige var vordet
»en kropp, hvars mesta senor
voro afskurna och större delen af
427. Konung Karl XII. blod et ur ådrorna förrunnen». Un-
der sådana förhållanden såg rådets
flertal iugeu annan utväg än att påkalla den svenska riksdagens hjelp till
fäderneslaudets räddning. På hösten 1713 vidtog regeringen tvenne vigtiga
åtgärder; den inkallade Ulrika Eleonora uti rådet, och den bjöd ständerna
att den 14 december sammanträda i Stockholm. Den senare åtgärden
ogillades skarpt af Karl XII, deu förra åter såg han med mindre ovilja. Ulrika
Eleonora såsom medlem af den misstänkta församling, hvilken var Sverige
rikes råd, borde blifva ett stöd för hans planer och hans envåldsmakt
På riksdagen visade sig märkliga tecken. Känslan af den allmänna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
