Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VI.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
rätt till inom den splittrade fångförvaltningen och att något därför borde
göras.
För att vinna utredning, beträffande hvilka åtgärder som kunde
erfordras, nedsatte K. Maj:t den 3 nov. 1820 en kommitté, åt hvilken
Risells berättelse öfverlämnades med uppdrag att taga denna och i öfrigt
hela frågan under öfvervägande och i densamma afgifva utlåtande. Till
ordförande i kommittéen utsågs den 1818 från ministerposten i
Petersburg återkomne generallöjtnanten, grefve Carl Axel Löwenhjelm, som
nu tillförordnats att sköta presidentämbetet i kungl. krigskollegium,
hvar-under fästningsfängelserna, som bekant, lydde. Ledamöter i kommittéen
blefvo generallöjtnanterna grefve M. Björn st jer na och friherre
Franc-Sparre, med hvilken senare Risell, såsom ofvan omförmälts, redan
rådfört sig, justitierådet J. Sylvander, konteramiralen baron Joh. Lag
er-bjelke, justitiekanslern E. J. Bergemchöld samt statskommissarien
C. Tunelius.
Kommittéens betänkande afgafs den 5 mars 1823. Till en början
behandlande de försvarslösa, erinrar kommittéen om det för det allmänna
skadliga bruket af vanärande straff och anser, det spöstraffets afskaffande
sannolikt skulle i betydlig mån bidraga till minskning af brottslingarnes
antal, helst om genom en förbättrad folkundervisning de lägre
folkklasserna tillika kunde bibringas nödig kunskap om sina plikter emot Gud,
sig själfva och samhället. Den spöslitne försvarslöse borde emellertid
icke genast efter straffets fullbordande frigifvas; först sedan han i
korrektionsanstalt återförts till känsla af moraliskt värde och visat sig
nog förbättrad att utan missbruk njuta friheten, borde han därifrån
entledigas. En korrektionsanstalt måste dock, för att motsvara sitt
ändamål, »vara så inrättad, att förståndet hos den brottslige upplyses,
på samma gång som hans hjärta bevekes och afsky hos honom väckes
för hans förra lefnad, hvarigenom ångerskänslan kan hos honom lifvas
i förening med ett allvarligt uppsåt att bättra sin vandel». Första
omsorgen därinom måste således vara, att undervisa den brottslige i
salighetsläran, och för att lämpa hans sinnesstämning för denna
undervisning borde den brottslige vid sitt första inträde i anstalten »hållas i
enskildt rum utan sysselsättning, endast öfverlämnad åt sig själf och de
oroande betraktelser, som hans tillryggalagda lefnad under denna
enslighet frivilligt hos honom framkalla». Kommitterade erinra, att denna
deras uppfattning icke blott stöder sig på »teoretiska problemer», utan
att erfarenheten i Amerika å dess praktiska värde lämnat det
ojäf-aktigaste bevis. Efter en sammanträngd redogörelse för systemets
till-lämpning, hvilken främst kräfde någon tid i cell, till en början utan,
sedan med arbete, under själasörjarens särskilda omvårdnad, därpå
samarbete under tystnad med fångar i lika klass, vidare samarbete i
verkstäder med rätt till samtal och slutligen arbete utom hus med skyldighet
att om aftnarna inställa sig vid fängelset, hvarpå, under antagande att
pröfvotiden väl beståtts, frigifning skedde, visa kommitterade, huru föga
öfverensstämmande med det anförda systemet de svenska
korrektions-anstalterna anordnats, och föreslår därefter: att korrektionsinrättningen
i Vadstena såsom belägen på en ort, där större delen af året all
arbets-tillgång saknas, måtte förläggas till Stockholm, hvarest å Barnängen en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
