Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VI.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
och f. d. tjänstehjon» — det vill ju säga just sådana, som oftare
genom superi än genom för tidigt gifte och bosättning å för små
jordlotter bringas på fall. Äfven fåtaligheten af kvinnofångarne förklaras,
enligt vår mening, riktigast genom hänvisandet till deras nyktrare
lefnadsvanor, hvarigenom de undvika många brott, hvilka begås
företrädesvis under rusets inflytelser.
I fångvårdsstyrelsens skrifvelse till K. Maj:t den 23 mars 1833
hade dock yttrats, att dryckenskapslasten ledde till sedeförfall och äfven
till grymma brott, hvarjämte därstädes jämväl åberopats
justitiestats-ministerns berättelse för år 1830; och där hade icke förgätits den
andel, sagda last hade i öfverfyllnaden af fängelserna. Alla ingångna
ämbetsutlåtanden, yttrar excellensen Rosenblad i nämnda berättelse,
»instämma där uti, att dryckenskap och fylleri alltmer och mer sig
utbreda, samt att mångfaldiga både gröfre och mindre brott därifrån sig
härleda», så att »sällan något brottmål forekomme, hvaruti icke
brännvinet ingredierade». Detta bestyrktes äfven däraf, att 2,084 brott år 1830
tilldragit sig under dryckenskap. Särskildt hade erfarenheten
ådagalagt, att dråp i bråd skillnad begåtts under rusigt tillstånd. Med fylleriet
hade det kommit så långt, »att åklagare i flera orter icke ansett löna mödan
att därå tala». »På Gotland», heter det, »är ingen och i Malmöhus län
blott en enda person, i Norrbotten två, i Västerbotten tre och i det
folkrika Vermlands län fem personer under loppet af år 1830 af
K. Majrts befallningshafvande pliktfällda, ehuru föga sannolikt är, att
dryckenskap är mindre gängse i dessa län än i andra såsom i
Östergötland och Blekinge, där i det förra 80 och i det senare 65 personer
af K. Maj:ts befallningshafvande blifvit sakfällda. »Det synes därför»,
yttras vidare, »att förbud icke ensamt förmå hämma denna last.
Fylleriets rysliga följder måste lifligt kännas och den allmänna opinionen
riktas därhän, att denna förbrytelse anses för hvad den är: vanhederlig,
sedlighetens, idoghetens och trefnadens graf.»
Allvaret i dessa ord bestyrkes genom en därpå följande hemställan,
om icke konungen skulle täckas genom landshöfdingarne låta förklara
sitt höga välbehag öfver de nykterhetsföreningar, som stiftats och
uppdraga åt landshöfdingarne och biskoparue »att icke genom
ämbets-myndighet utan på det sätt, som snarast leder till det goda
ändamålet och hvartill dessa ämbetsmäns ställning i samhället lämnar dem
många tjänliga tillfällen, uppmuntra till sådana föreningars ingående,
livar vid i synnerhet prästerskapet kunde räcka den mest verksamma hand».
Svaret på denna hemställan blef det nådiga cirkuläret den 3 mars
1831, däruti allvarliga maningar gafs till användning af det personliga
inflytandet för åstadkommandet af ett bättre tillstånd. Men hvilken
verkan denna åtgärd haft, får sin egendomliga belysning af
justitie-statsministerns under följande åren upprepade anmälningar om hela
län, däruti ingen eller blott några få för fylleribrott pliktfällts; under
åren 1831—34 fälldes t. ex. i Malmöhus län ingen, 1831—32 i
Hallands och Västerbottens län ingen, på Gotland tre o. s. v. Och då
han, »enär förordningen mot dryckenskap likasom andra lagar borde
handhafvas», hemställer, om ej konungens befallningshafvande i de län,
där så få fylleribrott åtalats, borde anbefallas upplysa om anledningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
