Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - III. Vistelse i Paris. — Hemkomst. — Andra upplagan af «För Morgonbris». — «Frun emanciperar sig». — Öfversättningar. — «Nya vers». — Uttalanden och planer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
«0ch jag är tyvärr inte ensam om min brist på
fosterlandskärlek, de flesta ungdomar ha desamma känslorna som jag, och
de som skryta med sin känsla för fädernebygden bland oss
svensksinnade äro hycklare allesamman. Häraf sluter jag att hela
svenska bildningen egentligen har bra lösa rötter här. Nej, tacka vet
jag då fennomanerna — de ha den rätta entusiasmen och
ensidigheten för att vara patrioter. Se bara pä Aho, sä lugnt och
medvetet han skrifver i känslan af att ha hundratusenden bakom sig,
som förstå honom och till hvilka han hör. Det är en
ömsesidighet, som hvarken du eller jag någonsin fi känna, ty vi lefva
nu här mer eller mindre på hyra — egen bostad ha vi vid Gud
inte. Den äldre generationen med de Runebergska idealen
fattar oss inte alls, och fennomanerna behandla oss som betalande
hyresgäster — säg mig, hvilka gemensamma sträfvanden kunna
väl elda oss! Dagbladismen har nog medelvägar och talesätt.
Nya Pressen skulle helt enkelt be mig dra åt helvete, ty dess
politik är ju just att inte medge hur prekär vår ställning ändå i
grunden är. Min öfvertygelse är, som du ser, att vi äro nog
rotlösa här med all vår fina bildning och vårt större vetande.
Jag känner dendär rotlösheten hvart jag går. Det är ju
t. ex. ett sä oerhört gap emellan de svenska och finska bildade.
Här ute på landet är jag fullkomligt främmande. Den svenska
traditionen ligger ju redan i hållning och sätt att röra sig.––
Gubben Granfelt1) är en rent finsk typ med alla dess dygder och
otympligheter. Aho är af en yngre generation, som fått nutidens
tvifvel öfver sig, men han är lika finsk för det. Båda två äro tio
gånger lyckligare än vi alla tillsamman, just genom deras känsla
af solidaritet med den finska naturens och rasens skaplynne.
Ser du, det är just det vi sakna. Solidaritetskänslan med
naturen kommer öfver oss någongäng nere i skären — aldrig
häruppe, vore det än så vackert. Jag vet att det är fallet äfven
med dig.
Men just genom min beröring med bägge lägren, genom
min ställning såsom svensk till hjärtat och finsk till förnuftet —
ty jag vill ju Finlands väl — blir det aldrig något helt solidariskt
med någondera rasen, och udden af mitt författarskap är afbru-
ten . . . «jag eger ej ens publik», som jag engäng sagt, —–-
ty hela den civilisation hvartill jag hör, är fullkomligt obehöflig
för den nationella kulturen, som ändå är den enda lifskraftiga och
berättigade i vårt land. Det här låter fan så illa, men du får se
att du engång ger mig handen på hvad jag nu har sagt. Och
hvad återstår då för oss att uträtta? Följde jag min lust, skulle
jag skrifva ett rabiat fennomanskt teaterstycke, och gör det väl
’) Tavaststjernas morbror, den bekante teologen, hos hvilken han vistades.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
