Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - VI. Resa till Köpenhamn och Sverge. — Svenska Literatursällskapets pris. — Giftermål. — «Hårda tider». — «Fyra dramatiska småstycken». — Vistelse i hemlandet. — «Unga år». — «Uramo torp». — Tavaststjerna presenteras i Tyskland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
dock frästelsen, och när Pihl med våld söker rycka pappret
ifrån honom, kastar Lehtimaa Pihl till golfvet och flyr ut ur
stugan. Pihl fattar en yxa och rusar efter honom, medan
hustrun förtviflad uppmanar honom att stanna. Utifrån höres
ett skri, sedan blir alt tyst, men efter en stund öppnas dörren
och i stället för Pihl, som åskådaren naturligtvis väntar att
återse efter fullbordad gärning, inträder Lehtimaa, hvilken
lyckats tillgripa sig Pihls yxa och mördat honom. Som
ett blodtörstigt djur rusar Lehtimaa efter Anna Mellilä och
gifver henne utanför dörren ett dödande hugg, så hon blodig
taller ner öfver tröskeln. Obekymrad om hvad han gjort,
kastar han sig sedan glupskt öfver den rykande maten, och
när Johanna inträder, berättar han helt lugnt hvad som händt,
hvarefter ridån faller.
Fjärde akten föreställer en sjukstuga på landet. Johanna
och Lehtimaa äro intagna där, den förra dödssjuk, den senare
äfven sträckande sig på sin sjukbädd, men till oigenkänlighet
förändrad. En präst och en länsman inträda och förhöra
Johanna, som i vilda feberfantasier uppgifver Lehtimaa såsom
föröfvare af mordet. Kaptenskan Thoreld, som igenkänt
Lehtimaa, uppmanar honom då att själfmant angifva sig, och
efter det hon försonat sig med sin make, som af Johanna
anklagats för att vara det första upphofvet till brottet, faller ridån.
Stycket bäres framför alt af sin tredje akt, hvilken från
scenen gör ett utomordentligt värkningsfullt intryck. Äfven
■ den andra akten finnes en god dramatisk stegring, medan
den första är något oredigt hopkommen och innehåller nästan
för många uppslag på en gång. Den fjärde värkar icke litet
pinsamt, hvarjämte dess sammanhang med de öfriga
förefaller något lösligt. Det är af stort intresse att ur den mellan
Minna Canth och Tavaststjema under hösten 1892
försiggångna brefväxlingen erfara att hon rådt Tavaststjema till
att göra den fjärde akten sådan den blef. Hennes förkärlek
for realistiskt pinsamma scener är ju bekant, och särskildt
har hon i sitt stycke «Kovan onnen lapsia» på scenen
framfört sjukdom och död på ett sätt, som spränger
gränserna för det sceniskt möjliga, och som något påminner om
denna sista akt i »Uramon torppa».
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
