Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
så att vågorna slogo himmelshögt. Det enda hos
Arnliot, som angaf att han utvecklat en oerhörd kraft,
var, att den tjocka guldring, som han bar kring sin
högra öfverarm, brast och föll till marken.
— Manligt gjordt, Arnliot, log Ragna, medan
sonen upptog och granskade sin brustna ring.
Slikt prof gör ingen i Jämtland efter i vår tid
Kom, skola vi hämta stridsyxan och svärdet!
Arnliot höll henne tillbaka.
— Moder, du talade nyss om min mördade
fader. Säg mig, hvem var hans baneman? Jag
anar, att du* vet det. Säg mig det, att jag må
hämnas honom!
Ragna hade ryggat tillbaka vid frågan. Hon
betraktade Arnliot, där han stod med sitt
guldgula hår, som i rika lockar välde ned öfver
skuldrorna, sina klara blå ögon, sin kraftigt tecknade
mun. Han såg ut som hjältemodet själft.
Ju mer hon såg på honom, dess mera
tvekande blef hon. Först flög en lätt rodnad öfver
hennes kinder och det glänste till i hennes ögon,
medan hon tycktes färdig att tala, så lade sig en
skugga öfver hennes panna, och till sist blef hon
lika hvit i ansiktet som spetsarna på hennes hätta.
— Moder, bad Arnliot åter, hans namn? Du
tvekar — du vet det!
Ragna hade hämtat sig och svarade med
osäker stämma:
— Nej, Arnliot, jag vet det ej. Jag kan ej
säga dig det. Jag tror, att det var den förrymde
trälen. Din far fördes ju döende hem och saknade
medvetande, allt sedan han fått det förrädiska hugget.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
