Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sedan detta skett, befalde han Arnliot veckla
upp tagelkåpan öfver de öppna såren. Ingen
klagan kom öfver hans läppar, men han ryste till
upprepade gånger, medan det sträfva tyget
sargade hans sår. Så sjönk han ned på knä och gaf
Arnliot en vink att aflägsna sig.
Är detta den lycka grekerkonungen åtnjuter?
frågade Arnliot sig, när han åter stod utanför
cellen. —
Väringama hade sin frihet i allt hvad rörde
deras enskilda angelägenheter, icke minst med
afseende på deras gudatro. Sällan lärde de sig
det grekiska språket; de gudabilder de sågo
an-togo de motsvara dem, som funnos i deras hemland;
hvite Krist trodde de vara Balder, Gud Fader den
allsmäktige Åsen och Guds moder helga
hör-gabrud.
Till och med de kristna presterna, som annars
voro så ofördragsamma, lämnade dem i ro. En
gång såg dock Arnliot, att en munk i
kluniacen-semas svarta kåpa slagit sig ned i sällskap med
en ung väring i excubitas försal och sökte för
honom förklara en af de heliga skrifterna, som
han höll i siil hand. Men knappt hade Ragnvald
blifvit underrättad därom, förrän han kom
tillstädes. Mer hastigt och ömkligt hade aldrig
någonsin en man lämnat excubita än denne
väl-villige munk.
Men intet klagomål förspordes öfver detta
fullkomligt ceremonilösa affärdande af en Guds
utko-rade. Väringarna tjänade endast kejsaren.
Presterna hade ingenting att skaffa med dem. —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
