Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Gent emot de få hvita, som någon gång komma till dessa lander,
förhålla sig stammarne olika. Hos några, t. ex. oubandja, skulle det
Tara förenadt med den största lifsfara att visa sig inom stammens
område, ingen hvit tillåtes att där resa, han skulle genast blifva
utplundrad och antagligen mördad. Denna oubandjafolkets fientliga
stämning fick ny näring för några år sedan, då portugiserna från
andra sidan Cunene gjorde ett infall i landet, men illa tilltygades
••
af oubandjas och med knapp nöd lyckades draga sig tillbaka. Ofrige
stammar tillåta visserligen de hvita att resa och drifva handel bland
dem, men de blifva ofta nog trakasserade, stundom plundrade och
mördade; ingenstädes få dock de hvita slå sig ned och bygga
faktorier, endast bland oukouanjamas och oundoungas äro missionärer
tolererade.
Ovampolandet ligger på kartan inom Portugals och Tysklands
intressesfer. Från dessa staters sida har hittills intet försök lagts i
dagen att på något vis göra sin makt gällande, och ett sådant skulle
säkerligen icke på långa tider och först efter allvarliga uppoffringar
samt stora svårigheter leda till något resultat, ty dessa folk äro
medvetna om sin frihet och fast beslutna att offra lifvet för densamma.
Ovampos (fig. 3) hafva chokladbrun hudfärg i olika nyanser, äro i
allmänhet resliga och välvuxna, af kraftigt utseende, dock med smala
ben och armar. Till lynnet hafva de ej den glädtighet och
munterhet, som betecknar folken längre mot norr vid ekvatorn; den
bekanta, pladdrande negerglädjen saknas, de äro mera strama i sitt
uppträdande, stolta och, om de förolämpas, hämndgiriga. Sinsemellan
visa de en viss höflighet, sålunda hälsa de hvarandra vid möte
vanligen med ett »wapendouka», som betyder »har du stigit upp»,
»är du ute»? hvarpå svaras »ehl»
Såväl männen som äfven kvinnorna gå ständigt beväpnade. De
senare bära en eller två dolkar af samma form som männens;
desse äro försedda med en omkring 17, meter lång assagaj af järn,
prydd med en oxsvans, hafva i gördeln en väldig tveeggad dolk samt en
eller flera kastklubbor, i handen en 17, meter lång båge samt några
pilar med eller utan hullingar och stundom förgiftade. Skjutvapen
finnas dessutom mångenstädes inom landet, ja ett ej ringa antal goda
Martini Henry-gevär kan uppletas, men på ammunition råder stor
brist, sedan handeln därmed blifvit strängeligen förbjuden.
Hemgjorda vapen äro därför de hufvudsakliga och i tappre mäns händer
fruktansvärda nog. Assagajen bruka de som stöt-, ej som kastvapen,
en kraftig, snabb stöt och ett lika hastigt tillbakaryckande af bladet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
