Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
öar, då Ross själf erkänner, att hans ortsbestämning på grund af det
dåliga vädret ingalunda var fullt tillförlitlig.
Han styrde nu mot väster för att kontrollera Wilkes’ uppgift om
»den antarktiska kontinenten» men såg ej en skymt af land på de
ställen, där amerikanarne trott sig se sådant. Möjligt är, att båda
expeditionernas longitudbestämningar ej stämde, möjligt ock, att
Wilkes längst österut har sett en molnbank i stället för land,
såsom Ross förmodar, men obehagligt är det att finna, att denne annars
så samvetsgranne forskare, emedan han ej kunde se land på detta
enda ställe, därför helt enkelt förnekar Wilkes’ öfriga uppgifter och
å sin karta ej alls upptager den både af Balleny, d’Urville och
Wilkes på skilda ställen fullt tydligt iakttagna kusten.
Oafbrutet anställande magnetiska, meteorologiska och
hydrografiska undersökningar, fortsatte Ross ungefär under 64°—65° S. sin
västliga kurs. Vid 140° O. tvang honom den framskridna årstiden att
vända tillbaka. Gynnad af godt väder och under den första tiden om
nätterna af det praktfullaste sydsken, återkom Ross med fartyg
och folk i det bästa tillstånd den 6 april till Hobart i Tasmanien,
efter att hafva utfört den mest minnesrika af alla färder, som
någonsin företagits till Antarktis.
Vintern 1841 vistades Ross å Tasmanien, i Sydney och å Nya
Seeland, ifrigt sysselsatt med allehanda vetenskapliga, framför allt
magnetiska observationer. Den 30 nov. lyfte fartygen ankar i Bay
of Island vid nordkusten af nordön för att begynna en andra
antarktisk kampanj. Denna gång valde Ross en mera östlig kurs, träffade
redan under 58° S., 147° V. de första isbergen och styrde därefter
mot söder. Då han passerat 61° S., varsnades den första isblinken,
och följande morgon, den 17 dec., hade man hunnit till packiskanten.
Nu följde en oafbruten kamp mot isen, hvarunder Ross steg för steg
måste arbeta sig fram mot söder, oftast under storm och dimma,
genom ismassorna, som raskt drefvo mot norr. Ända till den 2 febr.
1842, hela 48 dygn, dröjde det, innan han, under 67° 29’ S., 159° V.,.
kom till isfritt vatten innanför packisbältet. Den väglängd, fartygen
under denna tid tillryggalagt, uppskattade Ross till 600 km., bredden
af den samtidigt förbidrifna isen till 1,900 km.
Då denna forcering dragit så långt ut på tiden, måste Ross
skynda fortast möjligt mot söder för att ej gå miste om sommaren.
Packisen sträckte sig först i sydvästlig riktning till 173° O.; därifrån
vek den af mot SO. Den 22 febr. kom man åter i sikte af den
stora ismuren, hvilken man nalkades på halfannan sjömils afstånd.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
