Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Med en känsla blandad af beundran och vemod betraktade vi
denna enkla minnesvård öfver en af de mest gripande af alla
tragedier i polarforskningens historia, så rik på drag af sannt hjältemod
och ädelhet.
Efter en ganska äfventyrlig och farlig färd af omkring 500 km:s
längd genom deltats labyrinter (fig. 9), blefvo vi slutligen innefrusna
omkring 18 svenska mil från Olenekflodens mynning, på en liten
obefolkad ö, benämnd Changelach. Här finnas några jurtor, och
infödingar bruka tillbringa en del af senhösten på ön, hvarest vi
nödgades stanna 17 dygn, men de hade ännu ej kommit dit. Då isarne
blifvit tillräckligt starka, sände vi ett par jakuter 8 à 10 mil tillbaka
in i deltat för att skaffa folk och hundar som skulle transportera oss
och våra saker på isen öfver hafvet till Olenek. Enär vi
befarade att genom vårt långa fördröjande i deltat ej hinna dit, innan de
renskötande infödingarne begifvit sig från hafskusten söderut till sina
vinterjurtor vid skogsgränsen, ansågo vid det nödvändigt att sända
bud äfven till Olenek för att beställa renskjuts till Anabar. Som den
ene af de två jakuter, vi hade kvar hos oss på ön, var något halt och
icke vågade företaga en så lång vandring, erbjöd sig ing. Frænkkl
att medfölja den andre. Denna ansträngande färd öfver den oländiga
hafsisen och tundran medtog fyra dygn. Sent omsider ankommo
infödingar med 8 hundslädar och något öfver hundra hundar och
fört-skaffade oss kvarvarande öfver hafvet till Olenek. Där terrängen icke
var alltför oländig, gick tarden mycket raskt. Hundarne voro
nämligen denna årstid synnerligen välfödda. Enligt herr Torgersens åsikt
äro dessa vid ishafskusten i trakten af Lena och Jana starkare och
uthålligare än samojedhundarne. Såväl deras utseende i allmänhet
som hårbeklädnaden i synnerhet påminna mycket om vargen (fig. 11).
Deras skall är icke heller den vanlige hundens, utan snarare vargens
tjut, så att, då man nattetid väckes af deras regelbundna oljud, man
näppeligen kan frigöra sig från intrycket, att man lyssnar till en kör
af vargar. För hvarje släde med ordinär last (180—225 kilo)
användes 12 à 13 hundar, hvilka till skillnad från bruket på Grönland
och bland samojederna, där för hvarje hund användes en särskild
dragrem, äro medelst kortare remmar förspända parvis å ömse sidor
om en gemensam lång dragrem, vid hvars ändpunkt »anföraren»
(peredavoj) har sin plats. Härigenom vinnes den fördelen, att de
icke så lätt intrassla sig i de många långa dragremmarne, men å
andra sidan går genom denna anordning en del kraft förlorad, emedan
hvarje enskild hunds dragrem alltid kommer att bilda en större eller
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
