Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
temperaturen på hafsbottnen (jordytan) håller sig konstant yid 20° \
Men om luftens medeltemperatur stiger till + 30 ° och håller sig vid
denna höjd under tusentals eller milliontals år, så uppvärmes först
hafvet, sedan tränger värme därifrån och från luften ned i jorden,
samtidigt med att värmeledningen från jordens inre fortgår oförändradt
i de djupare lagren. Först stiger temperaturen hastigt i de öfversta
lagren genom värmetillförseln uppifrån, sedan inträder genom
värmetillförseln underifrån en mycket långsam temperaturstigning, som
sträcker sig till allt djupare jordlager, ända tills den kurva A’B’C’,
som afbildar den nya temperaturfördelningen, blir ännu på flere
kilometers djup nästan alldeles parallel med den förra kurvan. Sålunda
har då den yttre jordskorpans temperatur relativt till den inre
kärnan stigit 10° C. Hvad det innebär, visar en enkel räkning. Den
yttre jordskorpans utvidgningskoefficient kan antagas vara 0,00002,
och som jordens omkrets är 40 000 kilometer, så blir hela
omkretsen förlängd med 10. 0,oooo2.40 000 = 8 kilometer. Men alldenstund
den yttre skorpan icke är nog stark att slita sig lös från den inre
kärnan, så måste den böja och vecka sig för att få rum. Skulle
blott ett enda veck bildas, skulle det kunna få en höjd af bortåt 4
kilometer, hvilket vore lika högt som de högsta alptopparna. Vi ha
här alltså, endast och allenast genom kolsyrans inverkan, en högst
betydlig berg- och fastlandbildande kraft. Till denna kommer
dessutom den förut påpekade, som beror på den inre kärnans långsamma
afsvalnande. På detta sätt höjde sig under stenkoistiden väldiga berg
och fastland ur hafvet2, och där utvecklades i det varma och
fuktiga klimatet den rika stenkolsfloran. Samtidigt utvecklade sig också
lifvet i hafvet betydligt. Ty genom vattnets och kolsyrans förenade
inverkan på de stora landytorna ökades silikaternas förvittring i hög
grad, och genom vattnets bortsvämmande och eroderande inverkan
fördes småningom en stor mängd karbonater m. m. till världshafvenr
som sålunda gåfvo en rikare näring än förut särskildt åt de kalk- * *
1 Den ärliga temperaturvariationen och andra växlingar af kort period rubba
ej märkbart kurvans regelbundna förlopp, ty de nedtränga blott till några
meters djup.
* Enligt Frech kunna vi i jordens historia urskilja två perioder, under
hvilka en hela jordklotet omfattande bergbildning ägt rum, uämbgen den yngre
paleozoiska (karbon) och andra hälften af kenozoiska eran (efter oligocen),
hvar-emot den mesozoiska och äldsta kenozoiska eran i allmänhet voro tider af djup
hvila. Fritz Frech, Ueber die Gebirgsbildung im paläozoischen Zeitalter,
Geo-graphische Zeitschrift, Jahrgang V (1899), sid. 663 o. f.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
