Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Notiser
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
462 NOTISER.
m. ö. h., men af åtskilligt att döma har den dåtida stranden legat åtminstone
ett par meter högre.) Enligt De Geers kartor gar litorinagränsen i denna
trakt vid 75 m. Således skulle vid boplatsernas tid något mer än halfva
landhöjningen sedan Litorinahafvets maximum hafva försiggått. Alldeles
samma siffror, resp. 35 och 75 m. ö. h., gälla för den likartade, ehuru
tämligen fyndfattiga boplats, som konstaterats c. 6 mil N. om de nu
beskrifna, vid Torslunda i Tierps socken.
Boplatser med samma keramik och med i öfrigt likartad, ehuru
efter de olika landskapens art något skiftande karaktär, äro kända
flerstädes vid Östersjökusterna. En är i sommar upptäckt vid Säter i
Kvar-sebo socken på norra stranden af Bråviken. På södra Gottland äro
dylika undersökta å Gullrum i Näs socken och vid Hemmor i Närs socken.
Dessa ligga vid u -12 m. ö. h.; litorinagränsen är där enligt Munthe
15 m., således ej full analogi med de uppländska förhållandena. Bättre
stämma med dessa de blekingska boplatserna af samma karaktär i
Torhamns socken (se Wibling i Ymer 1899, sid. 272 if.); de ligga vid c:a 5 m.
ö. h., medan litorinagränsen där är 10 m. enligt Holst. Däremot är på
Hven, enligt Gunnar Andersson, en krukskärfva af ifrågavarande slag
funnen vid själfva litorinagränsen (c:a 6,5 m.; se Ymer 1902, sid. 96 ff.).
En hithörande boplats vid Snapparp nära Lagaåns mynning är ej afvägd.
- Detta intressanta gränsområde mellan arkeologi och geologi kommer
att göras till föremål för en utförligare behandling i denna tidskrift, så
snart en del ytterligare iakttagelser medhunnits.
Till denna grupp af boplatser hör nu också, genom sin keramik och
genom frånvaron af husdjur, den klassiska fyndplatsen vid Ringsjöns
utlopp (se Reventlow i denna årgång, sid. 156). Men den ligger tillika
inom det sydskandinaviska flintområdet och är därför synnerligen rik på
flintverktyg af utpräglade former, hvilka tillåta en noggrann placering af
boplatsen i det kronologiska system, som blifvit uppställdt för vår
stenålder, särskildt på grundvalen af fynden i de stora stenkammargrafvarna.
Det visar sig då, att boplatsens nedre tidsgräns infaller under
gånggrifts-tiden, hvilken enligt Montelii absoluta kronologi kan anses ungefärligen
motsvara senare hälften af tredje årtusendet f. Kr. Och detta gäller
tydligen om alla de likartade boplatser vi nu omtalat. Deras öfre tidsgräns
är svårare att finna, men man torde med skäl kunna påstå, att de
motsvara döstiden och tidigare delen af gånggriftstiden. Deras allmänna
upphörande vid en viss tidpunkt beror säkerligen därpå, att
boskapsskötsel och åkerbruk vid detta laget börjat allmänt sprida sig från
Danmark och de skånska kusttrakterna, där de funnits sedan den yngre
stenålderns början, till vårt lands östligare delar, och då har man upphört
att bo vid själfva strandkanten och flyttat upp till de alltsedan dess
egentligen bebyggda och odlade trakterna, där orubbade boplatsfynd äro
svårare att anträffa. Endast grottan på St. Karlsö, hvars äldre fyndlager
säkerligen äro samtidiga med de här behandlade boplatserna, har fortfarit
att vara bebodd under den yngsta stenåldern med dess husdjursdrift, och
för öfrigt ända in i bronsåldern.
Den egendomliga »Ringsjö-Åloppe-keramiken» har en vidsträckt
spridning. Särskildt finnes den äfven vid södra och östra kusterna af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
