Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Friedrich Ratzel och hans antropogeografiska lärobyggnad, af Karl Ahlenius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
svagare folkelementen ut mot periferien, där isolering, bristande
förbindelser och ogynnsamma geografiska förhållanden hindra
utvecklingen. Benämningen randfolk antyder ett dylikt periferiskt
läge. Äfven Polynesien karakteriseras såsom ett dylikt randområde,
där befolkningen reduceras eller är stadd i utdöende. Ökumenens
nordliga randområden erbjuda ännu större intresse. Nordgränsen
för bebyggelsen är här i viss mån klimatiskt betingad,
skogsgränsen och juliisotermen för + 10° synas spela en viss roll äfven för
bebyggelsen. Men densamma synes också på många punkter vara
stadd i tillbakaryckande söderut, vare sig af klimatiska eller af andra
orsaker. Slutligen behandlar Ratzel de större eller mindre luckor,
som finnas inom ökumenen själf. Vissa af dessa s. k. anökumeniska
områden äro klimatiskt betingade såsom öknar och stäpper (tunnt
befolkade), firnområden, jöklar o. s. v.; andra äro t. ex. sjöar, träsk,
floder, skogar m. fl. Liksom det finnes polargränser för ökumenen,
finnes äfven en bebyggelsegräns i vertikal riktning, en höjdgräns,
som i likhet med snögränsen stiger från polerna mot ekvatorn.
Efter klargörandet af dessa grundprinciper söker Ratzel lämna
en »statistisk bild af mänskligheten». Han framhåller att
statistiken, som generaliserar och rör sig med medelvärden, ej kan gifva
någon verklig bild af befolkningens fördelning. Geografien
däremot, för hvilken folkmängd och folktäthet äro synnerligen viktiga
begrepp, eftersträfvar verklig lokal individualisering och betraktar
folkmängden som ett tillstånd hos jordytan eller landet.
Geografien måste därför själf uppsöka och anskaffa det material som
kräfves; vid behof måste tillförlitliga systematiska uppskattningar
användas. Ordentliga grundkartor måste uppgöras, upptagande
boplatsernas läge, antal och inbyggareantal; på dessa kunna
sedermera geografiska folktäthetskartor konstrueras.
Människornas fördelning öfver jordytan är ytterst mest
beroende af klimatiska faktorer; däraf beror äfven till väsentlig grad
jordens kultur. Tunnt befolkade regioner utbreda sig dels
närmare polerna, dels närmare ekvatorn. De tempererade bredderna
liksom själfva ekvatorialtrakterna (tropikerna) äro mest befolkade.
Befolkningens aftagande mot höjden beror äfven närmast af klimatiska
omständigheter (temperatur, vindar o. s. v.), men äfven delvis af
jordslagens och berggrundens beskaffenhet. Understundom tilltager
befolkningen med höjden, såsom fallet är t. ex. å de stora tropiska
högplatåerna i Amerika. Befolkningens utbredning bör äfven i enskildheter
noggrannt analyseras, såsom t. ex. dess beroende af kusterna, hafvet,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
