Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
för stora systers bädd. När han gick till sängs och när han steg upp, måste
han klä af sig och klä på sig alldeles bredvid henne, och själf såg han henne
taga af sig och taga på sig kläderna. När den sista kjolen föll, trädde hon
fram i sin bleka hvithet, i de blodfattiga blondinernas genomskinliga snö,
och alltid erfor han samma rörelse, då han, fast hennes händer och ansikte
redan voro förstörda, fann henne så hvit, liksom doppad i mjölk från
fota-bjället till halsen, där linjen efter solbrännan tvärt stack af som ett
bärn-stenshalsband. Han låtsade, att han vände sig bort, men så småningom
lärde han att känna henne: först fotterna, hvilka hans sänkta blick föll på;
därefter skymtade han ett knä, när hon smög ned under täcket; sedan
hennes barm med de små fasta brösten, då hon om morgonen böjde sig ned öfver
tvättfatet. Och likväl skyndade hon sig, utan att titta åt honom; på tio
sekunder hade hon klädt af sig och med ormlik mjukhet krupit ned hos
Al-zire, så att han knappt hade tagit af sig skorna, då hon försvann och vände
honom ryggen utan att visa något annat än en tjock nackfläta.
Hon hade för resten aldrig anledning att bli förtörnad. Om något slags
hemlig kraft förmådde honom att mot sin vilja med blicken lura på det
ögonblick, då hon lade sig, undvek han dock allt skämt, all slags farlig lek.
Föräldrarna funnos ju i närheten, och han hyste dessutom för henne en känsla
af både vänskap och agg, hvilken hindrade honom från att behandla henne
som en flicka, hvilken man åtrår, trots otvungenheten i deras lif, som nu
var gemensamt vid toaletten, vid måltiderna, under arbetet, utan att
någondera höll något hemligt för den andre, inte ens behofven. Familjens hela
blygselkänsla hade funnit sin tillflykt i den dagliga tvagningen efter
arbetet, hvilken den unga flickan nu förrättade ensam i rummet däruppe,
medan karlarna badade där nere, den ene efter den andre.
Och efter den första månadens förlopp tycktes redan Etienne och
Catherine inte mera se hvarandra, när de om kvällarna, innan de släckte
ljuset, af klädda gingo hit och dit i rummet. Hon hade slutat upp med att
skynda sig och återtog sin gamla vana att knyta upp håret vid sängkanten
med armarna i vädret, så att linnet drogs upp ända till knäna; och fast han
tagit af sig byxorna, hjälpte han henne ibland, sökte t. ex. efter nålar, som
hon hade tappat. Vanan dödade skamkänslan öfver att vara naken, de
funno det alldeles naturligt att vara så, ty de gjorde ju inte alls något ondt,
och inte var det deras fel, att det fanns blott ett rum för så många
människor. Men det kom dock stundom plötsligt oroskänslor öfver dem, i
ögonblick, då de icke tänkte på något ondt. Sedan han under flera kvällar icke
hade gett akt på hennes kropps blekhet, såg han åter henne i hennes
hvithet — denna mjällhvithet, som kom honom att skakas af en rysning, som
tvang honom att vända sig bort af fruktan för, att han skulle ge vika för
lusten att taga henne. Andra kvällar erfor hon utan synbar orsak en rörelse
af kyskhet, så att hon flydde, kröp ned mellan lakanen, liksom om hon skulle
ha känt den unge mannens händer gripa henne. När ljuset sedan släckts,
förstodo de, att de inte kunde somna, utan trots tröttheten lågo och tänkte
på hvarandra. Detta gjorde dem trumpna och oroliga hela den följande
dagen, ty de tyckte bättre om de lugna kvällarna, då de obesväradt gingo
och lade sig som kamrater.
Etienne beklagade sig knappt öfver något annat än Jeanlin, hvilken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
