Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
något, man måste tvätta honom också. Då tycktes han under svampen bli
ännu magrare, köttet var så blekt, så genomskinligt, att man såg benen. När
han blef ren, såg man skadorna på låren — två röda fläckar på den hvita
huden.
Jeanlin, som nu väckts ur sin vanmakt, jämrade sig. Vid foten af
madrassen stod Maheu handfallen och såg på honom, och stora tårar tillrade
ur hans ögon.
»Är det du, som är gossens far?» sade doktorn och tittade upp. »Gråt
inte, du ser ju, att han inte är död ... Hjälp mig hellre.»
Han konstaterade två enkla benbrott; men för det högra benet var han
orolig; säkert måste man amputera det.
I detta ögonblick komma ingeniör Négrel och Dansaert, som omsider
blifvit underrättade, jämte Richomme. Med förbittrad min åhörde den
förstnämnde gruffogdens berättelse. Han brast ut: »Alltid dessa fördömda
förtimringar! Hade han inte sagt hundra gånger, att de skulle komma att
kosta människolif! Och dessa fän, som talade om att strejka, ifall man
tvingade dem att förtimra starkare! Det värsta var, att bolaget nu fick betala
fiolerna. Jo, herr Hennebeau skulle nog bli glad!»
»Hvem är det?» frågade han Dansaert, som stod tyst inför liket, som
man höll på att svepa in i ett lakan.
»Chicot, en af våra bästa arbetare», svarade öfverfogden. »Han har
tre barn. Stackars sate.»
Doktor Vanderhagen anhöll, att Jeanlin skulle omedelbart föras hem till
föräldrarna. Klockan slog sex, det började redan att skymma, det vore bäst
att också transportera hem den döde; och ingeniören gaf order om att sätta
för lastvagnen och att man skulle skaffa en sjukbår. Det skadade barnet
lades på sjukbåren, medan man stufvade in madrassen med den döde i
packvagnen.
Etienne rådde nu helt tyst Maheu att skicka Catherine i förväg för att
förbereda modern och minska slagets våldsamhet. Fadern, som föreföll
tillintetgjord och följde efter båren, samtyckte med ett tecken, och flickan gaf
sig springande i väg, ty man var snart framme. Men lastvagnen — den
dystra, välbekanta lådan, hade redan signalerats. Som galna störtade
kvinnorna ut på gångbanorna, tre å fyra rusade barhufvade åstad i ängslan. Snart
voro de tretti, så femti, alla kväfda af samma ångest. Det var således någon
död? Hvem var det? Den historia, Levaque hade berättat och som först
hade lugnat dem, störtade dem nu i öfverdrifven vånda; det var icke längre
en man, som hade omkommit, det var tio, och den där vagnen skulle föra
hem dem så där, en och en i taget.
Catherine fann modern uppskakad af en aning, och så fort flickan
hunnit stamma fram de första orden, skrek modern:
»Maheu är död!»
Fåfängt försäkrade flickan, att det icke var så, och talade om Jeanlin.
Utan att höra hade hustru Maheu rusat ut. Och när hon fick se vagnen
komma fram borta vid kyrkan, sviktade hon och blef helt blek. I dörrarna
räckte kvinnorna sig ut, stumma vid tanken att erfara, utanför hvilket hus
tåget skulle stanna.
Vagnen passerade förbi, och hustru Maheu fick bakom den se sin man,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
