Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XX. Ett sviket hopp
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Maud hejdade sig i sin egen tankegång och kastade sig gråtande
och halfklädd ned på bädden. Hon var ju ingen lady! – –
– O, min Gud! Om jag fått lefva i denna tanke, huru mycket
lyckligare, huru mycket frimodigare hade jag ej då motsett
lifvet! En paria ... en föraktad, förtrampad, hemlös varelse, bär
jag detta märke på min panna – detta pariamärke som för alltid
betar mig kraften att resa mig ... att bära mitt hufvud lika
högt som fordom ...
– Och likväl, hvilken del har jag själf däri? fortsatte hon sin
tankegång ... Skall jag bära följden af mina föräldrars brott?
O, min mor! Moder – hvarför öfvergaf du ditt barn?... Hvarför
skulle jag aldrig af min far få veta, hvar hon finnes? Huru kunde
han under ett helt lif invagga mig i denna lögn?
– Får jag komma in och städa? Jag ska’ gå på torget sedan,
sade värdinnans skarpa röst utanför dörren, och hon knackade i
det samma tre hårda slag.
– Strax!
Maud vaknade åter ur sina drömmar till verklighet och lif.
Hon började kläda sig med vanlig omsorg. Vården af tänder,
naglar och hår upptog alltid längsta tiden af toiletten, ty
numera måste hon själf verkställa alla dessa detaljer. Kammarjungfrun
stod ej längre och väntade att få knäppa hennes kängor och
kamma hennes hår.
En hoppets gnista kom strålen i blicken att lysa till som en
svag solstråle efter tung dimma.
»Akademien!» I dag skulle det åtgöras, i dag måste hon få
visshet om, att hon ägde den gudagnista som förlänades så få i
lifvet, men kunde bära den, hos hvilken den nedlagts, genom
stormar, genom lidanden, genom strider, kval och fattigdom!
Hela hennes lif skulle hädanefter gå upp i kampen för att bli
en stor, en sann konstnär ... Hon skulle bli en af de få, som ej
tänkte på att det var det egna jaget, som skulle prisas och
upphöjas, utan hon skulle ödmjukt och tacksamt taga emot gåfvan
att frambära stora andars tankar... att i toner gifva svar till de
tusendes omedvetet bundna, trånande andar, som i ett tyst
åhörande af musiken kände själen fri och höjd, kände de tunga
banden i sitt inre lossade, kände harmoni ... frid och lycka...
Till alla dessa skulle hon bli en budbärerska om det stora, det
sköna och ädla, som, väckt och framkalladt, bor på djupet i
hvarje människosjäl!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
