Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XXV. Ändtligen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
– Om jag blott kunde ana hvarför –? Ack, Magnus – måste
jag tro att det är därför, att Dick anförtrott dig mina sorgliga
öden..., hvilka jag ej rår för... att det är därför, du känner
denna isande köld? O! Då vill jag mycket hällre dö... mycket
hällre... än att lefva detta lif vid din sida.... i din närhet,
under det att ditt hjärta är dödt, åtminstone dödt för mig...
Hans drag undergingo en förunderlig förvandling, men hon
märkte det ej, ty hon hade kastat sig ned på braskudden och
borrat ned sitt ansikte däri... under det att konvulsiviska
snyftningar kommo hela hennes getalt att skälfva...
– Maud... Maud! Väck mig ej ur den dåraktiga drömmen...
gäckas ej med detta hjärta, som från första ögonblicket, jag såg
dig, endast klappat för dig... säg ej, att du lekt med mig, att
det blott var en öfvergående stämning.
Bäfvande, skygg och omstrålad af ett skimmer af obeskriflig
lycka och kärlek reste hon sig, som vaknad ur en dröm, sakta på
knä... på knä gled hon äfven fram till hans fötter och kastade
sina armar i hans knä, och sitt hufvud därpå.
– Det är jag, som framtvingat denna bekännelse, sade hon...
säg mig, Magnus – – älskade! Är det medlidande med mina känslor,
eller är det verklig, äkta kärlek... en kärlek för lifvet,
som sammankedjar oss – säg, säg!
– Maud! älskade! Hvad vill du jag skall säga i en sådan stund
som denna?
Han lyfte henne upp i sitt knä... in i sin famn...
– Känn... känner du mitt hjärtas slag?... Förstår du dem?
Säg, älskade!
Han tryckte sina läppar emot hennes och lindade sina armar
om hennes lif, så som om han aldrig, aldrig mera velat släppa
henne bort ifrån sig – –
– Mitt zigenarblod har räddat oss... ty du hade säkert aldrig
låtit mig förstå, att du älskade mig, om ej jag tagit första steget,
sade Maud och tog ett fast grepp i hans tjocka, lockiga hår – –
se här skall du nu få ditt straff, sade hon och tryckte åter och
åter sina läppar emot hans....
Och brasans sken blef allt mattare, skymningen föll på...
men inom dem var idel ljus, kärlek och lycka.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
